Sorg: Hör mig....

Jag: Vem är det som kallar?

S: Lyss till mig....

J: Vem är du, du som mig lockar efter?

S: Jag är den som ditt inre fruktar, men som du alltid lever med.

J: Vad gör du här, lämna mig!

S: Icke. Jag har kommit för att delge dig det du ska ha.

J: Bespara mig den nyheten. Jag behöver inte fler ifrån dig eller någon annan ifrån mig själv. Gå din väg!

S: Du kan inte undkomma det. För eller senare så dyker det ändå upp. Och nu har det dykt upp och jag ska förtala det för dig

J: Nej! Håll din avskyvärda mun. Skona mig ifrån dina ord.

S: Jag ska upplysa dig! Du har förlorat någon du älskar. En person som du höll kär. Du kunde ha räddat henne, men du lät henne falla. Du lät henne dö!

J: Nej, snälla.... Sluta....

S: Jag är inte klar. För att du förlorade henne på detta sätt ska du lida djupt. Du kastade bort henne, du fick henne att fly ifrån skydd och in i fara. Det var ditt fel!

J: Håll tyst. Språka inte mer. Jag vet att jag överträdde mina befogenheter, men hur skulle jag kunnat göra annat? Hon försvann ifrån mig, innan jag hann reagera. Hur kan jag bli straffad för det?

S: För att du trängde bort henne. Du fick henne att sluta tro på sig själv och således tvang du henne till själsliga åtgärder. Du tvang henne över stupet, förneka det inte. Genom att ta ifrån henne dig själv. Du får mig illamående.

J: Jag lider redan. Vad mer kan jag lida med? Hela min kropp, mitt sinne, skakar i ren skräck. Ska jag sörja nu med?

S: Ja.

J: Då kommer jag att explodera. Brista inombords, tills jag ligger i en förkolnad hög och kvider.

S: Det kommer att hända, ja.

J: Jag har inget val, eller hur?

S: Så som jag ser det, nej. Du har redan gjort ditt val. Beredd att ta ditt straff?

J: Heh, inget val. Då kan jag lika gärna säga ja.

"Skrik hörs. Så tystnar det och tomheten lägger sig som ett dammoln. En kropp släpas igenom själens trånga rum, för att aldrig mer höras vid."