Kom och gick
Lämnade kvar så mycket mer
Mer än jag ville ha
Så djupt att jag inte visste vad
I tankar vandrar jag ensam längs gatan

Staden skänker mig ingen ro
Nattljusen över en bro
Vägen är min sista vän
På den går jag sakta hem
Och månen gömmer sin blick

Hemmets tysta lugn skrämmer mig
Jag flyr den ensamma tomheten
Men tvingas snart dit igen
För trots rädslan av dess meningslöshet
Är den mitt hem

Jag gömmer mig, håller mig tyst
Men det kryper ändock nära
Inga fysiska ärr som syns
Men kommer aldrig vara hel
Aldrig någonsin, aldrig igen

Staden skänker mig ingen ro
Nattljusen över en bro
Vägen är min sista vän
På den går jag sakta hem
Och månen gömmer sin blick

Undrar ibland om jag vore bättre under jord
Där min älskade kunde vara
För evigt skulle vi vara sammanslingrande
Tätt, underbart tätt
Tystnaden vore då god

I den dans vi skulle göra
Kunde jag möjligen känna ro
Men troligen skulle jag förgås
Av lågor, orangea och gula
Slutet och begynnelsen