Man kan säga att jag bär ett sorgset ansikte.
Ett fyllt av trötthet,
där en glädje fanns, men ej mer.
Kära läsare, du kan påpeka för dem alla
att du far illa,
av synen utav röda ögon.
Trots det står allt temporärt still
och jag lever kvar,
bunden av tid

Hårt leverne, beviljat av de på högsta ort.
Som släpar sig fram,
utan mening,
utan en kontrast att hålla sig till.
Bröstkorg, varför skriker du?
Du oroar mig, du skrämmer mitt inre.
Kasta dig bort,
skakar mig fri, men alltid där.
Men låt det gå en dag, i alla fall

Du jord, du som jag står uppå
och som jag ser snurra,
förtälj mig en saga.
Låt den vara om ett liv igen,
ett liv att leva återigen.
Mina röster talar till mig,
som gamla vänner, jag hade glömt.
De berättar, de längtar och de vill
ha mig underkastad deras vilja.

Lyss ej, hör inte de ord som gammalt är.
Du kanske kan förstå, kära läsare,
men vem kan veta
att dessa ord som blir sagda,
inte kommer driva mig tillbaka, igen.
Jag bär mitt liv i ensamhet, tyst och i lydnad,
vågar ej gå emot.
Tappar fokus, tappar lust till dig,
kära läsare.

Kära läsare, kan du finnas här under,
där jag sover?
Ty jag lägger mitt huvud
där jag får plats.
Sakta tickar en klocka på, som jag
äntligen kan förstå.
Kan den dock hejda mig,
när du, kära läsare,
inte hör dess ljud.

Jag trodde mig glad och att livet räckte,
som det var.
Nu vet jag icke,
rädd och liten,
ingen som ser vem jag är.
Kan jag kravla mig upp
och nå den topp jag lämnat?
Vem vet, inte jag, inte du,
Kära läsare.

Kommer jag signera ut, lämna allt
bakom mig i skräck?
Eller bygger jag hus av kort,
av glas
eller av annat material som är skört?
Frågor som skrämmer,
i kaoset som är en chans.
Är jag beroende av magens känsla
av att inte orka?

Ta fram mitt svärd, slipa det väl!
Håll upp min sköld,
lädret som fäst runt min arm.
Men trots all min list,
all rustning som en gång fanns,
är dess betydelse ingenting
inför den svarta ryttaren.
För, kära läsare, ryttare är
blind inför allt.

Rostig, sårad och brinnande lungor,
mörkar mitt sinne djupt.
Allt faller av, jag faller av,
lämna mig ensam,
du som tror du vet.
Kan du inte ens förstå de som ingen vet om,
kan du aldrig förstå mig,
likaså att jag ej förstår dig,
kära läsare.

Kalla mig galen, slå mig tyst, skrik dig hes.
Jag är ändock betydelselös,
en vindpust utan substans.
Skrattar och håller mig kvar
i det jag säger är liv,
när överlevnad endast gäller.
Gråter kommer inte,
men bröstet är tungt,
tyngre än hovar.

Jag lämnar nu ett liv jag trodde
skulle bestå,
länge, länge.
En fars, en löjeväckande satir
som fortgick, kära läsare.
Som en sömn,
jag önskar mig ifrån,
då drömmarna jagar mig
till en brant klippa.

Kära läsare, mina ord tröttar ut dig.
Klagande, i tröttsam ton,
i en hel livstid.
Ord jag kanske sagt förr,
som jag kanske förstår
lite, lite mer.
Kära läsare, förlåt för min klagan.
Kära läsare, är jag så patetiskt?
Att jag inte ens kan se det längre?