svär varje gång marken
skrapar fötter

det är ju den vi flyr från och du
bara skakade ditt huvud i förakt

livet är en fas
det går över,
älskling

men dina skulderblad är vackra mot mina händer
med rispor som omsluter
din varma hud

jag tycker inte om ditt sätt att minnas mig
eller hur du andas in demoner med röken
och fimpar i mitt glas
inget är för privat, sade du
så jag spydde i ditt knä
och du kontrade med ett leende för vi var fan konst
när alla tittade på våra nakna axlar

du brukade dra mina höfter närmare
för att testa
om du fick
och jag fann aldrig dig i mörkret
bara dina kyssar

Tracey Chapman kommer att rädda oss båda
bara du inte har så höga klackar, sade du
och svalde ett förlåt tillsammans med en
av våra kalla kyssar
och min mun måste ha smakat salt
den där dagen på perrongen

det är det enda jag har att be om ursäkt för