sneda ögons vakenhet
vinbärskinder
i en gränd vände du dig mot månen
nickade igenkännande
du sade
poeter är det äckligaste jag vet
medan du sneglade på mig
du slängde dina strumpor
och skor
i en container
för egentligen ville du
gå ensam
hem
på glassplittret som reflekterade
din utmärglade gestalt
du höll en
tom ammunitionshylsa
i den ena handen
och mig
motvilligt
i den andra
det handlade aldrig om något annat än invanda beteenden
när du kysste mig
din syster sade
att jag var är sådan som går runt med ett tomt gitarrfodral
och ler
lika falskt
som katten
men ditt starka hjärta skulle räcka
till oss båda
för du kunde skymta det bakom revbenen nu
dina tunga andetag tryckta mot mitt öra
klockan tre på natten
och du viskade
jag vill inte ha dig egentligen
men jag behöver dig ändå
jag dränkte mig själv i smutsigt vatten
och människor var aldrig något för dig
men ibland var din lugg för lång och kittlade som kuddfjädrar
du viskade
symbios
och frågade om jag kunde ställa mig upp
det var söndag
när jag förvann
någonstans mellan dina skuldror
mina kinder blossade för jag ville känna din lukt
på mina lakan
innan hacket i skivan spelades
och du ska ta mig härifrån
för du fastnar aldrig på bild
eller mellan mina fingrar
dina kindben skaver mot min axel
när du somnar
på sista bussen hem
jag andades imma mot fönstret
och vågade inte skriva ditt namn
men viskade ändå att dina tröjärmar var för långa
och vek diskret upp dem.