Så gick vi där hand i hand
bredvid varandra i
skogens ljusa trolska väsen
Du var vardagsklädd
men vem fan är kräsen

när du är den vackraste
kvinnan på jorden
och kan bära upp med
stolthet vad som helst
t.o.m de profana orden

Tystnad som överröstades
av mitt brinnande
hjärtas ödmjuka slag fick
mig att dra dig intill mig
och sluta tänka på gula
kantareller ett litet tag

Dina ögon som tränger in i mig
överväldigar mig varenda gång
jag får vara så nära dig
och jag hör dina flämtande
andetag som ett nyskrivet poem
hett upprepat gång på gång

Mot trädstammen stod jag
med dina ord i mitt öra
sköna händer talade om för mig
allt jag någonsin velat höra

När jag låg över dig
bland blåbärsris och gröna mossar
och trängde in i dig
kändes det som att det var du
som var inuti mig
Det är i sådan närhet
som mina spärrar lossar

Du vet det redan
och jag säger det igen
Din famn är som himlen
när solen står i nedan
färgad av kärlekens glöd
tar jag emot den
i allt sitt överflöd
Där vilar jag så länge
som jag får
i din skönhet som livet
gav mig denna vackra vår

Så vaknade vi och skulle gå
plötsligt var vi förlorade
och hur sjutton blev det så?
Skogen växte sig tätare
och vi började leta efter
mark som är grusad och
definitivt mycket slätare

Träden började krypa inpå
inte gick vi här förut
åt vilket jäkla håll
skulle vi egentligen gå?
Du lämnade mig en stund
jag tänkte att här ute
kan jag inte sova
jag kommer inte få en blund

Du var borta och livet tystnade
jag tyckte jag hörde älvor
och andeväsen som viskade
Jag började skruva på mig
i osäkerhet och
tänkte på tidningen
vilken pinsam förstasidenyhet

Bad till min döde far
snälla visa mig en väg
som leder oss hem
Jag lovar att den första
jag ser är den vi tar
om vi får ta oss härifrån
hel till huvud och lem

Så hörde jag dig tack och lov!
Var aldrig borta så länge igen
Även om skogen är min vän
vill jag sova i min egen säng
och veta att du kommit
säkert hem

Pappa lyssnade och log
pekade ut den större
skogsvägen som
vi tacksamt såg och tog
Vi skojade och skrattade
vi hade nog varit förlorade
på fler sätt än vi fattade

Vi gick och gick i evigheter
skulle vi vandra där hela livet
och begrunda varandras
djupaste hemligheter
eller skulle någon rädda oss
från kärren som ville förleda
och dränka oss

Vi hade iallfall kantareller
om ingen helikopter skulle stanna
och en snäll hund som skäller
om det inte hjälpte att de
hungriga rovdjuren förbanna

Men räddningen kom
med timmer på släp
och vi klev utmärglade upp
vi var så hungriga att vi
hade kunnat äta gammalt skräp

Tack Gunnar
du kom i rätt minut
Vi hade kanske dött
och då hade allt varit slut