När vi öppnar och stänger dörrar i tron
att något kommer vara annorlunda
på andra sidan
är det alltför ofta vi besviket inser att det bara
är en återspegling av våra patetiska jag
som panikartat håller fast vid våra drömmar
som egentligen redan spolats bort
av verklighetens tidvatten

Hur vi än ser på saken har vi inte kommit någonstans
vi springer runt här i skräckslagna ben
som oavsett vilken färg dom har
tycks färglösa
vi springer runt och viftar med armarna
och skriver Save Our Souls i sanden
och hoppas att vem som helst ska se och rädda oss
men när ingen gör det

...