Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Sunnemo

Han höll min hand Bara fötter in i den tornande kyrkan Värmen hade tagit våra skor Så, sa han, titta om du vågar Och jag blundade Nu, viskade han Hon, den stränga på väggen Ett öga, sedan två, kisande Stirrande tillbakablickar Brände fast blick i blick Trots att vi rörde oss framåt Mot altaret Ögon på hår som reser sig i nacken Hon ser allt, viskade han Jag frös om mina bara fötter Jag vet att jag kände svetten i handen När jag sprang ut och fann sandalerna Ensamt utsträckta i gräset Små strån utan smultron Sunnemo


Fri vers av Linen
Läst 422 gånger
Publicerad 2009-04-27 04:51



Bookmark and Share


  Inkarasilas
Inför den allseende modern och fadern som vill visa det storslagna hotet kring, jag ryser och blir en meter hög. Spring spring mumlas det dessutom och jag tror vi är i Norr. Där kyrkan står ensam på en kulle och hettan dallrar när sommaren kommer. Hårstrån i nacken står upp. Barndomsskildring. Inbillar mig det.Vackert skrämmande.
2009-07-09

    resilient
Ibland tänker jag att jag inte borde skriva berättande. Så läser jag det här - som ju är berättande, på ett väldigt snyggt, stramt och fantasieggande sätt - och tänker att jag har fel. Att poesi också kan vara en berättelse så det så!
Tack!
2009-05-19

    ej medlem längre
detta är skickligt skriven poesi. hantverket är skinande och känslorna får fritt spelrum. du skriver inte för mycket utan låter oss känna och se med hjälp av lite stöd. verkligen bra.
2009-05-01

    baruk
Älskar Värmland - och Sunnemo är en skön pärla!
2009-05-01
  > Nästa text
< Föregående

Linen
Linen