Berget var vårt nu, och vi såg som vår absoluta skyldighet att hålla det rent.
Ölburksringarna är lättast att upptäcka, deras svaghet är blänket, det metalliska blänket, utan vilket ölburksringen skulle vara fulländad inkräktare, hart när omöjlig att identifiera. De riktigt utvecklade ringarna är gröna, mossgröna, o klarar sig beklämmande ofta undan, blir kvar, så att berget själv tvingas ta itu med dem, bädda ner, bädda in, i sprickor och skrevor, precis som med glasbitarna.
Vi går framåtböjda, hela vår uppmärksamhet riktad mot berget, glas-plast-o-metallögonen aktiverade, o det är ovisst om det är förtjusning eller harm vi känner, när vi gör ett större fynd, glasbitar i mängd, delvis övervuxna, av små, hårda växtdelar.
Vi är nöjda, för tillfället, och slår oss ner på bergets hjässa, tittar ut över Årstaviken, konstaterar att SöS inte är fullt så fult som vi hade för oss, gissar på avståndet mellan stränderna, avundas vattenskoteråkaren, tänder en cigarett, sväljer Singha och förundras över att någonting alls kan växa i den nästan obefintliga jordmån berget kan erbjuda. Särskilt rörda blir vi över en tallplanta, kanske trettio centimeter hög, som uppkäftigt svänger sina trollsvansbehängda små grenar alldeles bredvid oss. Vi vattnar både den och den lilla sälgen intill, med sista skvätten i flaskan.
Nu stretar solen emot, men plumsar hjälplöst ner, bakom alla linjer, bakom den mest horisontella linjen, och snart är det bara de uppsträckta armarna vi ser.
Nu värmer ingenting, och vi börjar stelna där vi sitter så vi reser oss och och släntrar hemåt, men inte riktigt ännu, för på skolgården finns ett japanskt körsbärsträd, som är ett rosafärgat skum. På varje gren hänger klasar ev hundratals små kjolar, tunna, tunna, i väntan på att älvorna ska komma och hämta sina sommarkläder. Den som har verklig tur kan, just vid den här tiden, få se dem komma fladdrande, nakna, lite huttrande ändå, och slå sig ned i trädet, för en stunds samvaro och småprat, när man nu ändå ses.
När vi kommer hem, har vi jord under naglarna, och vi har rymt hemifrån i en och en halv timme, ungefär som när vi var små, och den nogsamt planerade rymningen, understödd och subventionerad av mamman i fråga, sträckte sig två kvarter bort, och varade i säkert tjugo minuter, det vill säga ungefär den tid det tog att dricka upp saften ur plastflaskan.