- "Vad gör du, Sebastian?" -"Nä, jag bara klipper ner lite vallmo här... Det är bra när man är lös i magen... Bra mot migrän, också."

Han kom hem klockan 02.30. Klev in i rummet där jag satt,och räckte mig en magnifik, långskaftad ros. Den var rosa, skiftande i tonen, som om den bestrukits med mjuk pensel, omgiven av tre knoppar, ännu helt små och slutna.
-"Den här är speciellt utvald. Jag har gått långt för att hitta den Behövde gå litet för att tänka, också"

Jag blev sittande med rosen liggande mot bröstet, i flera minuter. Jag hörde honom pyssla med något ute i köket, och till slut blev jag tvungen att fråga vad han gjorde. Det var vallmon.


Vi låg bredvid varandra. Jag höll i Sebastians armar, händer, började säga:-"Nu.." -"Vet du inte vad som är du, och vad som är jag", sa han. Hur är det ens möjligt, ens tänkbart, att han visste? Tillståndet fortsatte, fördjupades och blev tillochmed möjligt att leka med, manipulera. Inte bara känslan, den verkligt fysiska känslan, av att inte veta var jag började, slutade och vad som var han, utan också själva jaget, min person, fördjupades hela tiden; jag var han, han var jag, verkligt, helt alldeles fullkomligt. Detta är nog det märkligaste jag har upplevt.