Mamma hade bett storebror att gå till Ericssons bageri för att köpa bröd. Det var raka spåret åt vänster efter grinden. Längs S:t Larsgatan i Linköping. Det var kanske 800 – 900 meter till bageriet. Han skulle ta med mig. Antagligen för att avlasta henne från lite barnpassning. Lilla Lotta 1,5 år fanns ju med i bilden. Storebror var 6,5 år. Jag 3,5. Problemet ur storebrors synvinkel var att jag absolut skulle ha med min 3-hjuling. Det gick därför för långsamt för honom och han gick i förväg. För långt i förväg. Jag missade bageridörren och gick vidare in till stadens centrum. Ericssons bageri låg nära korsningen Drottninggatan och S:t Larsgatan. Två tvärgator längre fram ligger Storgatan. Storebror kom hem med bröd men utan mig. Jag försvann. Han visste inte vart jag tagit vägen. Jag kom ju aldrig till bageriet.

Och här börjar minnesfragmenten.

…det här har jag sett förr. Verkar bekant men var är jag? (Hamnen, vid Stångån) Man får inte gå nära. Då kan man ramla i och drunkna. Farligt. Det flyter något där borta. Ett vasstrå. Frestas att gå nära kanten och titta, men gör inte det, då jag vet att det är farligt. Stannar här en stund. Solen skiner och det är vackert väder. Vet inte var jag är, men bekymrar mig inte så mycket för det. Cyklar iväg. Går mot Storgatan. Letar efter vägen hem. Hittar inte. Jobbigt att cykla. Drar 3-hjulingen. Kissnödig. Får inte upp knapparna på byxorna, som har hängslen och bröstlapp. Stora gula mässingsknappar. Kan inte hålla mig längre. Olycka händer. Kan inte hjälpas. Obehagligt men skönt i början. Det blir mörkt. Själva skymningen minns jag inget av. Det lyser från affärernas skyltar och skyltfönster. Neonlampor! Är det möjligt? Fanns det sådana 1947? Går in på Snickargatan utan närmare eftertanke. Den är lite smalare än Storgatan. Går på trottoaren som man ska. Det börjar bli lite tråkigt men jag minns varken trötthet eller hunger. En polisbil kör förbi mig och stannar strax därefter. Bilen är ganska lik pappas bil, (Dodge 1936) fast svart. En snäll polis går fram till mig. Pratar med mig först och sedan föraren. Så går han till bagageutrymmet. Jag följer med och tittar. Han öppnar bakluckan och visar polisradion. Spännande. (Jag glömmer helt av 3-hjulingen)

Radiotelefonen fyller bagageutrymmet nästan helt. Han vrider på några rattar. Det piper eller tjuter lite. Jag ser lite glödljus i radion. Så tar han mig i handen och sätter sig bredvid föraren och tar mig i knäet. Han tar tag i en stor svart telefonlur på instrumentbrädan och pratar med någon. Så visar han mig instrumenten framför oss. Bilen startar. Pinsamt att jag är våt i stjärten. Han säger inget om det. Vi åker förbi Gamla Linnéskolan (ligger ca 400 m hemifrån) där stora barn går i skolan. Nu pratar han i telefon igen. Polisen frågar om jag känner igen mig. Jag svarar svävande. Det var bekant, men jag visste inte var vi var. Polisen pratar med mig och jag säger en massa som gör honom glad. Det blir jag också. Han ler mot mig och säger uppmuntrande saker. Frågar om jag är hungrig. Jo, det är jag. (Men inte så farligt) Frågar vad jag vill ha för mat. Så lämnas jag av till föräldrarna. 3-hjulingen lämnas också av. Den hade jag ju glömt. Jag får äta varm soppa i köket. Syskonen verkar sova. Mamma pratar med mig. Verkar glad att se mig igen. Det smakar gott.

Där slutar minnesfragmenten från detta första, åtminstone hyggligt daterbara, minne. (Våren 1947).

Sedan antar jag att det var läggdags och att jag somnade fort.