Du berättade att de börjat visa dig kärlek. Ömma ord och handlingar kom plötsligt in i ditt karga liv. Det var efter dem pratat med den där tanten på sjukhuset. Jag frågade hur det kändes och du svarade att du tyckte om det men, att det kändes lite läskigt. Du är ju inte van att bli älskad.

Professionella människor med mycket kunskap om människan står för de vuxnas förfogande. Du är ju så besvärlig och alla runt omkring har lärt sig lite. Bara tanten på sjukhuset begriper. Hon skriver ut en remiss på kärlek.

Du som inte är älskad får hjälp av de kärleksskygga. De ska få dig på fötter igen. För mig är det inget annat än artificiell andning men tyvärr bara den enda vägen hem. De plogar upp en krokig uppfart till ditt hus, och du som är liten börjar din resa ovetande om tvärgator och andra kvarter. Jag klandrar dig inte för dina dåd och glosor.

Jag ser på när vi skapar din historia; jag är här borta, pappa där ute, nya och gamla plastsyskon utplacerade över staden, mamma är fortfarande liten, plastpappa är svår och slår, mormor och hennes nya karlar kommer och går, plastkusiner, plastmammor, plast, plast..relationer baserat på konstmassa. Vad hade de tänkt sig?

Jag sitter hjälplös och ser på när vi förlorar.