Han kom aldrig att förstå.
Han försökte fånga något som han redan hade -
varje dag var han en vinnare,
varje dag hittade han min kärlek.
Dock, passionerad jakt fördrev det som en gång levde.

Ensam är stark.
Min lena hud säger något annat, jag vet.
Den svider av längtan, åtrår beröring.
När den väl vidrörs gör det ont,
svider som tusen nålar och jag drar mig undan.

Ensamheten livnär sig i stora grupper menar jag.
Jag har valt att stå lite längre bort,
lite vid sidan av er alla andra.
Väntan känner jag väl, så pass att vi lovsjunger varandra,
jag och väntan.
Ingen förstår våra hemligheter och ni tycker det är trams.
Ni säger att jag borde gå vidare.

Jag har det fria valet att gå dit jag vill.
Det förgångna har passerat men jag har slutat se in i framtiden.
Jag sitter kvar i väntrummet mellan dörrarna då och sen.
Väntandes i ingenmansland bekantar jag mig
med det som aldrig blev av,
försörjer mig på bitterljuva minnen.

Han kom aldrig att förstå.
Jag bar på gränslös kärlek och
gav bort allt jag hade.
Jag bredde ut det framför hans fötter.
Jag kastade det rakt i ansiktet och
skrek det i hans öron.
Men varje gång slöt han ögonen,
parerade lovord med egen stämma,
väjde sig för öppen famn-
vädjade mig att ge bättre av det jag hade.
Det värdefullaste jag ägt slets ut och
lämnade kvar ett hålrum med kvarlevor av ekon av något som en gång bultade för honom.

Tillslut blev jag ensam och stark med
väntans förhärliga ljudgång som sällskap.