Jag har hittat rädslans näste. Jag vet vart den bor och vad den består av. Jag bär själv på en och jag är livrädd. Jag har mött andras och jag är ledsen för att den finns. Rädsla gör mig ont och hindrar mig oavsett om det är min eller din.

Ni förstsår, rädslan är mjukt inbäddad i något som ser ut och känns som vår bomull, som i sin tur är omsluten av en hård sammansättning av något okänt ingen hammare kan krossa.

Rädslan är så stor att människan fått bygga speciella maskiner för att kunna förminska den. Annars hade den aldrig fått plats i magen.

Rädslan vaktar vi djupt och värdefullt såpass att den inte syns med blotta ögat. Den är uppklädd i maskeraddräkt men i vilken kostym, beror på vem som bär den.

Rädslan ses av oss människor som ful och påminner oss om vad vi alla blockerar. Vi vill inte se den. Den gör oss liten. Den gör oss ful och omäktig.

Jag läste i en bok att rädsla och kärlek inte kan finns samtidigt, i samma sekund, i samma kropp. Men rädslans existens finns just därför vi är rädda för att inte bli älskade. Grundkänslan är alltså kärlek som förklär sig i rädsla. Vi missförstår kärleken genom förakt och hämningar. Det ända som har hänt är att kärleken har blivit magplacerad.