Brinnande tårar i rymdens eufori,
skjuter änglagråt upp mot molnen.
Men skyddsandens himmel är för tillfället molnfri,
schizofrena blixtar fladdrar förbi ögonen.

rädsla för ensamheten föder andlig isolering

fantasin har påbörjat sinnets evakuering

Demonerna har satt igång tankens ritual,
tvärt emot de råden som flammande sken.
När de ofrälste håller rendezvous i sin katedral
lyser de svarta rosorna snövita i ateljén.

av rädsla för att tappa kontrollen över sitt liv

blir det lilla flickebarnet tillslut destruktiv

I besinningslös skräck söker hon efter verkligheten,
försöker greppa sin egen ohygglighet.
Men det enda som grinar tillbaka är tomheten,
och förståelsen om avskildhetens brutalitet.

i fasansfull skräck söker hon nå tröst

hos någons uppgivna lika tomma röst

Himlakroppens fordran var skapat av andra,
så evinnerligt tilldragande skulle hon existera.
Som neurotiskt vansinne hetsar de varandra,
till att lyckas få anatomin att totalt dränera.

som ett skal av sin forna stolta energi

så sken hon som en hjärtslitande tragedi

Ett anlete som en ängel men en kropp som ett kadaver,
så kämpar hon mot det som gör henne sjuk.
Ju längre tid som förlöper ju mer tar hon och begraver,
av de vildsinta sinnernas fulla bruk.

Flickan vänder sig mot skyn och hon gråter blod

när hon inser att hon behöver en behandlingsmetod

Hon tar kontakt med behandlingshem och psykiatrin,
trots att hon är fast i sin egen skyddade uppehållsort.
Men hon möts av skräckens förhatliga hånflin,
att hitta livet och glädjen verkar vara som förgjort.

hennes darrande karaktär tappade ljuset direkt

hon inser på en gång att det sista hoppet är släckt

Nu ligger hon i sängen och är omgiven av tusen demoner,
de vidrör hennes innersta ömma territorium.
Dom har skändat och våldfört sig på hennes sista frizoner,
hon tar stiletten för att se om det bara är en mardröm.

hon griper tag i stilettens glänsande frihet

för att försöka skära ut sin egna tomhet

@Jonas Månsson