plötsligt fanns allt det
där jag aldrig hade, en
axel att vila mot, andetag
att lyssna på

och jag blev rädd, och
drog mig undan, för
jag är inte van vid
besvarad kärlek

(och ibland tvivlar jag, för
tänk om han inte tycker om
mig längre, så
jag vänder mig inåt)

men ibland finns stunder när
jag nästan är övertalad, som
när han kysser min panna eller
borrar in sin näsa i min hals för
att "ha kvar min doft hela dagen så
att han inte slutar orka"

och han är för
fin för mig men
jag vill ha honom
ändå.