Jag är trött på att vara obskyr
att fly från allt jag skyr
då den största rädlsan som jag försår
är fällandet av en enda tår

hur kan jag förstå
eller bli förstådd
när jag endast forstätter gå
mot konstant försvinnande mål

vänner har jag fått
många har förgått
så mycket har jag lämnat bakom mig
skolor, vänner, bekanta, varenda tjej

men nu när jag tittar tillbaka
så inser jag att mina vägar har varit raka
det enda jag aldrig har svikt
är en bestämd känsla av plikt

jag tänker aldrig svika min heder
framförallt inte när det finns så många som jag leder
vare sig det är dåligt eller bra
rätt eller fel
så tänker jag aldrig ge upp mer.