Handen klibbade av
sig sitt rutnät
på
golvet
Och långsamt vred sig ryggen
mjukt, kttlikt, utmanande
Vassa arga tänder och brännande
ögon av laser
i oändligheten

Detta monster var min själ
detta monster med ett
drypande uppritat uttryck
var mitt
en gång
förr i tiden

Men jag hatar det ordet
förr i tiden
(förr i tiden)
alltid förr i tiden
världen slutar aldrig håna oss
medevigt snurreri
ett nöjt leende och
en tickande tid

Åh jag älskade
snälla låt mig stanna
men jag vill
vill inte
vill
vill inte
älska detta monster

Var är den jag litade till?