Rädslan var kanske min vrede för upprättelsen jag aldrig fick

igår trodde jag det var rädslan men idag förstår jag att det var vreden för alla osagda ord som jag stängt inne i årtionden

men jag höll masken skaffade ett stoneface istället och undvek henne

idag vet jag att hon inte kan göra mig illa mera men det gör ändå lika ont att när jag ser henne min barndoms och tonårsplågoande som jag aldrig kunde säga nej till

jag stannade kvar i mina känslor under kvällens gång dom flesta söp och kramades mera när alkoholen gjort sin verkan

jag hörde inte hemma där på denna 40 års fest med falska leenden under alkoholens berusning

idag vet jag att jag inte vill vara på såna ställen igen och jag vill absolut inte träffa min plågoande igen

jag har vrede kvar för det jag inte kunda säga nej för då när jag var ett försvarslöst barn och tonåring

jag kom ensam utan nått dragplåster men du våga inte komma själv utan folk runt dig och jag minns igen allt du gjorde mot mig och hur du fjäska när vi var ensamna och håna mig när vi var flera än två

jag ber om att få bli berfriad från dessa känslor jag fastnat i

jag ber om sinnesro för idag är en annan dag

jag behöver energi till mig själv och jag vet att det finns andra som vill mig väl

nu är nu och då är då

jag vill leva nu