SAMANTHA XLII.

GYNIAD MED KOMPLIKATIONER.

De olympiska spelen pågick i över tusen år, från -776 till +267. De hölls till ära för guden Zeus och lär delvis ha varit nog så brutala gladiatorspel.  Kvinnor var vid dödsstraff förbjudna såväl på arenorna som på åskådarläktarna.  Männen som tävlade var i vissa grenar helt nakna.  Brottarna smordes in med olja för att bli hala som ålar, något som än i dag förekommer i Turkiet.  (Här kan erinras om ordet "gymnastik" som kommer av grekiskans "gymnos" =  naken.)

Samantha har en benägenhet som med åren utvecklats till mani.  Det handlar om att dra igång  saker och ting.  Nu hade hon bestämt sig för att starta alternativa olympiska spel.  De skulle äga rum på udda årtal. Exempel: 01 vinterspel, 03 sommarspel, 05 vinterspel etc.  De tävlande skulle utan undantag vara kvinnor och alla skulle vara nakna.  Män skulle äga tillträde men endast som åskådare.

Spelen kom att kallas "gymnogyniaden"  (ung:  "nakenkvinnospelen"  -  "gynaika" (gr.) = kvinna.)  De alla första spelen skulle komma att ske på vintern.  Från en mängd länder (dock inga muslimska) inströmmade ansökningar  om att få hysa arrangemanget.  Beslöts att lotten skulle få avgöra.  Då dragningen genomförts, visade sig den vinnande staden  vara en ort som ingen av oss hört talas om. Tuuru.  Var Fan ligger Tuuru?  Samantha hörde sig för bland vänner och bekanta.  En infödd ryss, numer professor i slaviska språk,  visste besked.  Tuuru ligger i Sibirien.  Koordinaterna är: 72°1´N och 128°26´E.  Ja, säga vad man vill om professorer, men noggranna är de.

Vi underrättade myndigheterna i Tuuru och de hälsade oss välkomna. De skulle genast börja förbereda skidspår, skridskoisar och allt övrigt erforderligt.

Samantha och jag åkte till Tuuru 14 dagar innan spelen skulle öppnas och förvånades över hur grandiost väl man utfört alla arrangemang.

Dagen före invigningen började tävlande från hela världen strömma in. En del var idrottskvinnor redan tidigare kända från OS med det fanns även politiker (Sarah Palin, Hillary Clinton, Angela Merkel etc. ), sångerskor (Dolly Parton, Madonna,  Aretha Franklin etc.), läkare, advokater, tevekändisar (Oprah Winfrey) VD:or och ytterligare en myckenhet kvinnor i åldrarna 18-65.

Invigningen överträffade allt vi vågat vänta.  Vladimir Putin förklarade spelen öppnade.  En gigantisk fyrbåk tändes. Den skulle hållas brinnande under de sex dagar spelen pågick.

Tävlingsgrenarna var fåtaliga - detta var ju trots allt första försöket med gymnogyniader.  Skidskyttet var i stort sett som vanligt men vapnen var pilbågar -  en hyllning till antikens amazoner. Längs banan fanns fyrfat med glödande kol utplacerade med korta mellanrum, detta för att de tävlande skulle få värma sina ofta rätt nedkylda stjärtar.  På skridsko tävlade man i hastighetsåkning, konståkning och en mildare form av ishockey.

Det visade sig att Angela Merkel var suverän på bågskytte men att Oprah Winfrey var bättre på skidlöpning. Angela fick silver och Oprah guld. Bronset tog Sarah Palin.

Vad som framför allt gått till idrottshistorien är Dolly Partons tre åk i puckelpist. Jag behöver inte gå in på detaljer, alla har säkert skaffat DVD:n. Guld!  Silver: Birgit Friggebo, Sverige. Brons:  Bystdrottningen Vanessa Montagne, USA.

Jag kan inte här och nu återge resultatlistorna i helhet.  Som en kuriositet kan jag nämna att ishockeyturneringen vanns av Sudan (!).

Spelen totalt blev en oväntat stor framgång.  På avslutningsdagen var sorgen stor över att det redan var slut.  Många tävlande som var lesbiska, hade funnit varandra och bildat par. Manliga fotografer, journalister, funktionärer och även åskådare hade norpat åt sig livskamrater bland de talrika tävlande som var hetero men ännu ogifta. Gymnogyniad var klart överlägsen samtliga datingservices på webben.  Vädret hade under hela veckan varit idealiskt. Solsken och mellan 12 och 18 minusgrader.  Hawaiskorna klagade lite över kylan men finskorna fann hettan besvärande.

Nu packade alla sin tillhörigheter och återvände hem, per flyg, buss, tåg eller båt.  Samantha och jag stannade ytterligare några dagar för efterarbeten, teveintervjuer med mera.

Dagen för vår hemresa grydde. Vi skulle bli hämtade med helikopter och flugna till Jakutsk varifrån direktflyg avgick till Chicago.

Helikoptern kom och vi steg ombord. Efter en knapp timmes färd insåg vi att något var fel, alldeles förbannat fel.  Samantha gjorde en ansats att resa dig för att gå fram till piloten men hejdades bakifrån av en barsk röst på bruten engelska:  "Sit  still and keep calm!"

Ja, då var vi alltså kidnappade.  Men av vilka och varför?  Helikoptern landade så småningom på en platå högt uppe i bergen.  Vi fann oss landsatta i något som liknade ett militärläger.  Tält och en del skjul, några jeepar och en mindre eskader av helikoptrar.  Platån var inte bergskedjans högsta punkt, den låg som botten i en gryta.  För hittransport av all tung materiel måste man ha haft enorma helikoptrar.

Vi fördes till ett av de större skjulen där vi hälsades av en herre i kosackdräkt.  Han talade en mycket god engelska och presenterade sig som "Generalissimus Josef Stalin".  Han tilltalade mig "Mr President" och klargjorde att man skulle kräva lösen för oss.  En billion $.  I USA är en billion =  1.000.000.000 men vår "Josef" talade om en eurasisk billion som är 1.000.000.000.000.  En kvadratmillion.

Samantha gjorde klart att hennes tevebolag inte ägde så mycket pengar. "Josef" menade att USA förvisso skulle betala vad som helst för att få tillbaka sitt presidentpar. Samantha visade upp sitt presskort samt ett relativt färskt exemplar av New York Times där man kunde läsa ett reportage om presidentparets besök i Sydafrika.  Nu gick det upp för vår kidnappare att man helt enkelt tagit fel personer.  Det var inte alls USA´s presidentpar man kidnappat.  Tablå.

Vi blev i alla fall kvarhållna.  Våra kidnappare visade sig vara en guerilla, rekryterad bland missnöjda arméofficerare, före detta kommunistpampar och ämbetsmän.  Guerillan kämpade för en återetablering av Sovjetunionen.  Till en början skulle unionen omfatta de tidigare medlemsländerna i Asien och Europa men snart nog skulle hela Eurasien vara integrerat, från Japan till Irland och Island  med Grönland. 

Omfattningen av projektets vanvett föresvävade på intet vis herr Josef Stalin.  Han beslöt att kvarhålla oss tills vidare. Vi sattes i arbete med måleri, vapenvård, snickeri och annat. En tid stod Samantha i marketenteriet.   Hennes rödbetssoppa uppskattades samt och synnerligen,  liksom hennes vodkakryddningar och bystknådade surdegsbröd.  Vid en annan tid ledde hon  kosackdanserna och sjöng ryska folksånger med engelsk text.

Hon hade en del grundkunskaper i sjukvård och fick ofta ta hand om kosacker som skadat sig eller blivit sjuka.  På några veckor hade hon skaffat sig en grundlig popularitet, hon blev förläggningens egen "Evita Peron".   Vi hade uppgivit att jag var hennes bror, vilket gjorde att även jag fick en liten släng av popularitetssleven. 

Med "Josef Stalin" gick det utför. För var dag som gick, blev han alltmer övertygad om att han verkligen var den riktige Josef Stalin.  Denne, som under sin tid var hjärnskadad på grund av alkoholmissbruk och syfilis, utvecklade en svårartad paranoia och såg fiender vart han vände blicken.  Stalintiden utmärktes av godtyckliga arresteringar, förvisningar och avrättningar. Ingen - inte ens hans hustru - gick säker.

Vår "Stalin" började agera i samma stil.  Officerare greps och arresterades. Dödsdomar utfärdades på löpande band. Mina tankar gick till Alice i Underlandet, där drottningen har en enda replik: "Hugg huvudet av dem!"  För vår del var katastrofen ett faktum, den dag då jag och Samantha fick dödsdomen över oss.  Vi beskylldes för att vara amerikanska spioner och för att ha stämplat mot själve generalissimus.

På ett ställe, på grytans väggar, fanns en stor pansarport som ibland stod öppen, ibland hölls stängd.  Den täckte ingången till en tunnel till vilken endast ett fåtal hade inträdesrätt.  Dagen för vår avrättning stod porten öppen.

Vi placerades vid tunnelmynningen.  Samantha krävde att själv få kommendera exekutionsplutonen.  Då den stod uppställd och klar, klädde hon av sig naken och gjorde ett litet knyte av sina kläder. Det lade hon till sidan jämte sin handväska, som hon normalt aldrig släppte.

Så kommenderade hon: "Exekutionspluton! - Giv akt! -  Skyldra gevär! -  Förbered eldgivning!  -  Lägg an! -  Eld!"  En öronbedövande gevärssalva  ekade mellan grytans väggar.   Samantha stod kvar oskadd.  Ingen i exekutionsplutonen hade kunnat förmå sig att sikta. Man skjuter inte på en som lagar himmelsk rödbetssoppa,  kryddar vodka gudomligt, knådar ihop de läckraste surdegsbröd mellan brösten och lägger om sår som Florence Nightingale.  Ytterst få män förmår skjuta en kvinna, i synnerhet inte en som är spritt naken. Alla skott hade gått åt sidan. 

Knallarna utlöste emellertid ett antal skred som snabbt fyllde hela grytan med snö.  Jag och Samantha var de enda som klarat oss undan snömassorna.  Samantha tog sitt knyte och väska. Vi retirerade in i tunneln, helt på måfå eftersom vi inte hade minsta aning om vart den ledde.

Tydligen hade vi hamnat i en gruva. Schakt och orter, stegar och hissar. Trätrappor upp till etager och spångar över bråddjup. Väggarna dröp av fukt. Belysningen var sparsam.  Samantha föredrog att inte klä sig utan fortsätta naken. I detta tillstånd rör hon sig smidigast.

Efter mycket irrande fann vi en trätrappa som tycktes leda till något intressant.  Den ledde till en stor hall som hyste ett ytterst sällsamt maskineri.  Föreställ er magasinet i en revolver, förstorat flera tusen gånger.  Detta var laddat med patroner i samma gigantiska format. 

Efter mycket forskande och mycket funderande kom vi fram till följande:  Vi stod inför en avfyringsramp för interkontinentala robotar.  Kvar - troligen kvarglömd - från sovjettiden och Kalla Kriget.  Robotarna kunde matas fram för avskjutning genom att magasinet roterade.  De var märkta  med innehåll och destination.  Plutonium 1000 megaton  Peking.  Hydrogenium 700 megaton  Los Angeles. Strontium 900 megaton London.  Etcetera. Magasinet rymde 12 projektiler och det fanns stora lager av påfyllningsammunition.   Hallen där vi stod var alltså centrum för Ragnarök. 

Samantha fann, i ett angränsande rum,  en manöverpanel med knappar och reglage.  Vi kan ju ingen ryska men lyckades lista ut  vissa kommandon:  Öppna för avfyring.  Ställ in stad. Eld!.

Vi testade "Öppna".  Mycket riktigt.  Ovanför den vid tillfället  frammatade roboten öppnades ett kanonlopp genom vilket projektilen kunde lyfta och påbörja sin färd mot målet.  Vi stängde genast utloppet.

Vårt läge var nu prekärt. Att återvända till grytan var otänkbart och ett planlöst sökande efter alternativa exit vore rena hazarden.  Men vi hade inte mycket att välja på.  Vi började arbeta oss nedåt.  Tidvis fick vi med livet som insats balansera på smala och vingliga spångar, däremellan klättra nedför repstegar, vada över vattensamlingar och krypa genom smala gångar.

Svårt att beskriva vår lättnad då vi fann en stor hall med en inifrån öppningsbar pansarport. I hallen fanns även motorslädar och annan materiel.

Vi öppnade porten och skådade ut över den sibiriska tundran.  Så utrustade vi en motorsläde med proviant, reservbränsle, vapen, mediciner och varma kläder.   Släden startade utan krångel och vi påbörjade en färd mot okänt mål.

Tundran syntes oändlig.  Som Martinsons "Aniara" susade vi framåt utan att egentligen alls ha rört oss.  Från ingenstans färdades vi ingenstans.  I Sibirien kan det bli 70° kallt och så småningom skulle vårt bränsle ta slut - ett prospekt vi försökte tänka på så lite som möjligt.

Efter att ha kört i vad som tycktes vara tusen år, siktade vi en liten grå stuga.  Sannolikt en hägring sade jag och tänkte på de uttorkade ökenvandrare som plötsligt ser en prunkande oas, vilken emellertid är en produkt av önsketänkande och följaktligen icke-existerande.

"Vår" stuga var dock i högsta grad verklig.  Liten, grå och halvt förfallen.  På taket fanns en vindsnurra och ute på tunet stod att kubiskt skåp på fyra höga ben.

Vi knackade på. Dörren öppnades av en liten babuschka, säkert hundra år gammal.  Hon hälsade oss välkomna på en synnerligen knagglig engelska, bjöd oss in och placerade oss i träsoffan vid det slitna matbordet. 

Snart hade hon slevat upp tre tallrikar med kycklingsoppa. Därtill ett mörkt bröd med saltat smör.  Allting var häpnadsväckande rent och fräscht.  Vi var väldigt hungriga och lät oss väl smaka.  Bättre kycklingsoppa får man inte på Savoy i London.

Hon hette Anastasia Dostojevsky och var på håll släkt med Fjodor D. ("Brott och straff" 1866.)  Hennes uppgift var att var fjärde timme läsa av vindstyrka, vindriktning och temperatur samt inrapportera till väderlekstjänsten i Moskva. 

Detta innebar för vårt vidkommande att hon hade en telefon. Samanthas mobil hade frusit sönder; batteriet var helt tömt intill sista elektronen.

Vi fick låna telefonen och Samantha ringde ett långt samtal till Vladimir Putin.  Under tiden bläddrade jag lite förstrött i hennes telefonbok och förvånades över personregistret. 

Vem katten är "Putty" (svar: Vladimir Putin!)  jag tog mig för pannan.  Och här då? -  Jonny C och Soffy?  (Svar: Spaniens kungapar)  men Gud!   Och här:  Chubby och Cillie????  (Svar:  Sveriges kungapar!!!!)  Nej, det här är inte sant?!

Samanthas samtal  fick effekt. Dagen därpå landade ett Herculesplan och Vladimir Putin steg ut, följd av en hedersvakt i gammelryska uniformer.  Han kramade om Samantha och hälsade mig med ett kamratligt handslag.  Anastasia kysste han på hand.

Anastasia fick behålla vår motorsläde, dessutom fick hon ett stort kylskåp, fullproppat med delikatesser.  Flera backar med årgångsviner, kläder och andra förnödenheter.  Hon var överlycklig.

Vi steg ombord på planet  och lyfte med destination St Petersburg.  Jag minns dagens datum -  6 Oktober.   Sedan gyniaden hade hela sommaren passerat.  Vi hade varit länge hos guerillan.

Putin är född 7 Oktober 1952 i St Petersburg.  Det var nu hans födelsedag och  den skulle högtidlighållas med en konsert i stadens konserthus -  en praktfull och grandios byggnad. 

Till vår överraskning medverkade ingen mindre än  Aurora Lucia de Cienfuegos-Tomlinson.  Hon framförde sitt paradnummer som är Tjajkovskys "1812".   Framträdandet kom Liberaces galaföreställningar att likna nyårsrevy i Avsidehult.  Kanonskotten dånade öronbedövande,  militärtrummor smattrade, klangen av kyrkklockor skakade väggarna, Marseljäsen sjöngs, förutom av Aurora själv av en gigantisk blandad kör, glitterkaskader bländade,  eldar flammade -  ja, det var överväldigande, trollbindande, betvingande och oerhört.

Nå, allting har sin ände.  Vi fick åka med pansarkryssaren Potjemkin som skulle avlägga flottbesök i  Virginia Beach.  Vid därvarande flottbas arbetar Samanthas kusins dotter,  Doreanne.

Doreanne tog emot oss och körde oss hem till sig.  Hon var angelägen att Samantha inte skulle visa sig offentligt. Varför?  Ja, vi skulle bli varse.

I Doreannes badrum utförde hon en mindre makeover på Samantha.  När hon sminkat klart och satt på peruk, kunde ingen skilja Samantha från Peg Bundy i "Married with children".

Vi flög till Chicago och kom fram vid 16-tiden.  Efter ytterligare en makeover bar det iväg till Archidiocese där en högtid just skulle ta sin början.

Chefen för Samanthas tevebolag tog till orda.  "Vi har idag samlats för att hedra minnet av vår käraste medarbetare, Samantha Weaver-Hammersmith, som på ett så tragiskt sätt omkommit i Sibirien.  Alla känner vi saknad och sorg efter en underbar kollega,  trogen kamrat och idérik reporter. Som programledare vann hon hela nationens kärlek och beundran.  Etc.

Flera talare följde.  Lovorden haglade över Samantha.  Hennes karaktär. Hennes omutlighet. Hennes orubbliga solidaritet.  Hennes mod.  Hennes kraft.  Med Samantha kunde man alltid tala om vad som helst. Hon var en underbar lyssnerska.  Hon visste alltid på råd.  Från henne gick ingen ohulpen.  Hennes skönhet. Hennes blygsamhet.  Hennes klarsynthet.  Hennes förståelse.   Hennes totala obenägenhet att dra förhastade slutsatser.  Hennes självuppoffrande livsstil.

Då alla talat färdigt, reste sig en katolsk nunna från bakre bänkraden.  Stillsamt och drottninglikt vandrade hon längs mittgången, fram till altaret.  En stund stod hon stilla, betraktande församlingen.  Så, med ett enda handgrepp, befriade hon sig från peruken och nunnedräkten. Under denna hade hon inga kläder.

"Kära vänner och kolleger!  Jag kan inte säga hur djupt rörd jag är över era vackra ord. De har värmt mig djupt in i hjärterötterna.  Jag kunde aldrig ha drömt  att ni höll mig så kär.  Nu kan jag endast tillägga att jag verkligen kommer att påminna er om allt detta, i den mån det blir aktuellt.   Puss och kram på er alla!   En sak till:  Min käre chef hade antytt att min talkshow skulle få en ännu bättre sändningstid samt ännu större resurser.  Tänk om vi kunde diskutera saken vid en affärslunch i morgon klockan 11 -  om det passar?"

Det blev dödstyst i kyrkan.  Slutligen började en kvinna fnittra.  Detta öppnade dammluckorna och snart ekade skrattsalvorna  under de ärorika valven. Till och med Jungfru Maria på altartavlan tycktes vrida sig av skratt.

Ja, då var det tid för epilogen.  Hur skall jag lyckas fatta mig kort?  Jag får ta det i punkter.

1/   Det här med Tuuru i Sibirien var fel.  Det skulle ha varit Tuuru i Estland. (58°49´N 23°33´E) De estniska myndigheterna har lämnat in en protestskrivelse till USA´s legation i Tallinn.  Det har emellertid ordnat sig. Estniska Tuuru får sommargyniaden om två år.

2/    Guerillan hade själv grävt sig ut ur snömassorna.  Samtliga fick villkorliga domar sedan Samantha  personligen vädjat hos Putin.  "Josef  Stalin" påträffades aldrig. Han tycktes ha gått upp i atomer.

3/    Den döda kvinna som hittats infrusen i Sibirien var naturligtvis inte alls Samantha. I själva verket hade hon legat där i 35.000 år.

SLUT.