Förvrängda, gråa ansikten sveper förbi på gatan.

Juni-solen,gör asfalten het

likt helvetets eldar.

Men de förvrängda ansiktena är kalla,

små små iskristaller tycks falla

från deras tillsynes sönderslitna kappor.

Dem tycks inte se mig, dem går på mig som

om jag vore luft, och vartenda beröring får

mig att hacka tänder.

Å mina tänder går i sönder.

Med blodsmak i munnen säger jag till mamma;

" Det känns som att jag inte finns, jag har tappat känseln,
som i en dröm. Hur vet jag att jag fortfarande
existerar, mamma? "

Men mamma svarar inte, även hennes ansikte är förvridet.
Grått.