I ett rum, jag och min forne vän sitter.

Det sträcker sig upp i himlen.

Herr ångest stryker mitt hår tillbaka.

Likt en hiss utan slut stiger rummet högre,

väggarna är av glas och världen bli mindre för min ögon.

Jag har saknat min vän, den jag hade.

Hon vägrar låta sig omfamnas.

Rummet faller plötsligt genom himlen, ner mot

asfalt och natt.

En hund springer genom parken, som inte finns där.

Inuti rummet, går det långsamt, jag hör mina egna

andetag, men min forne vän hör jag ej.

I tanken, är hon är död sedan länge.

Rummet slutar aldrig falla, ner mot hetta och skräck

jag och min forne vän.