Ibland undrar jag om det skulle vara lättare att vara barn för evigt. Att stanna i åldern och inte blir äldre, varken i ålder eller kropp. Ett barnasinne är inte lika komplicerat som ett äldre, i alla fall tror man inte det just nu. Jag antar att det är lika komplicerat som vårt eget här och nu, bara att det är lite andra saker som rör oss i vuxen ålder. Man behövde inte bry sig om man hade handlat allt man skulle i affären. Det fanns alltid där. På något sätt fanns det alltid mat framför en när man satte sig till bords. På något sätt hade man alltid en säng, ett tak över huvudet, en mamma och pappa som alltid fanns där. Två bröder som man bråkade med - mestadels. Allt fanns framför en som en självklarhet. Men nu, 40 mil bort, finns nästan ingenting. Det finns. Dom finns. Men inte fysiskt nära. Det fanns alltid grannar och vänner som alltid såg till att man mådde väl, även om man inte visste om det. Även om man inte kände hur de iaktog en. Den gata ens små knugga barnafötter alltid gått på, det grus man fått skrapsår av, de gungor man gungade för högt i, de träd man alltid klättrat i, den väg man inte fick gå över själv - men som man gjorde ändå... Allt finns där. Allt finns i minnet. Jag behöver bara sätta mig i min egen tidsmaskin och åka tillbaka. Min egen tidsmaskin som får mig att uppleva allt på nytt och minnas allt jag lagt längst bak i minnet. Min egen tidsmaskin som för andra bara är ett miljöhot, men ändå bättre än de andra. Min egen tidsmaskin som andra ser som grå, tråkig, hård, men ändå bra om man vill ta sig fram snabbt och smidigt. Jag tar mig fram snabbt och smidigt, men ändå så åker jag tillbaka. Tillbaka till min barndoms vägar. Tillbaka till min mamma och pappa, mina två bröder och till gruset som jag fått skrapsår av. Jag åker tillbaka till min barndom - för att komma ihåg, för att minnas, för att slappna av - i min egen tidsmaskin...


Mina tågbiljetter är mer än bara tågbiljetter...