Jag gick och betalade den upplevelse jag snart skulle få uppleva. Den upplevelse jag väntat på i flera år. Pirret i magen började komma, skakande ben blev ostadiga och andras nervositet smittade av sig på alla. Jag gick sakta upp för den lilla trappan som hade fem trappsteg, ett i taget. När jag kom upp för trappan gick jag över den boxningsringsliknande plats de hade. Jag gick och satte mig på bänken, tillsammans med de andra som skulle få uppleva samma känsla som jag så småningom skulle få uppleva.

När jag närmade mig början av kön fick jag hjälp med att spänna åt de breda, tjocka remmarna runt mig. Pirret rusade genom kroppen och jag fick en klump i magen som sa: ”du kommer aldrig klara det! Lika bra att ge upp medan du kan”. Men jag lyssnade inte på min inre röst. Jag fick flytta ett steg närmare början av kön. Jag hörde skrik, flämtningar och nervösa, darrande röster omkring mig. Stämningen runt om var ännu en nervositetsfaktor i det hela. Jag hörde ett skrik till. Var det av lycka eller av rädsla?

Jag fick flytta åter ett steg framåt i kön. Nu var jag först, nästa gång var det min tur. Rösten gav utslag igen: ”du kommer inte klara det! Vem är det du försöker lura?”. Tanken om att ignorera den ännu en gång dök upp och jag försäkrade mig om att det inte skulle vara någon fara. Det var det här jag ville, det här jag väntat på och nu stod möjligheten framför mig och såg mig rakt i ögonen. Rösten gnagde inom mig, gång på gång.

Jag började undra varför människor verkligen ville utsätta sig för något sådant. Allt snack om att det ska vara farligt. Är det ruset som övertalar? Eller befrielsen att skrika allt man har? Eller är det spänningen som lockar? Är det att övervinna en rädsla? Vill man visa att man är modig? Alla frågor snurrade runt inom mig när det plötsligt var min tur.

Jag hoppade fram så gott jag kunde. Han tog min hand och hjälpte mig. Jag gick in, han pratade lugnt och försiktigt med mig. Rösten skrek inom mig att jag skulle gå tillbaka. Mina händer skakade, mina ben darrade, min röst brast. Jag åkte upp, upp i luften med mannen som hjälp mig. Meter för meter, människorna på marken blev mindre och mindre. Väl uppe tvekade jag ett slag och rösten ändrade inställning: ”kom igen nu då! Larva dig inte, gör det bara!”. Jag kunde inte längre ignorera min inre röst. Jag var tvungen att lyssna till den.

Nu tog jag steget och lutade mig över kanten. Ruset sprutade runt i kroppen på mig, jag skrek, jag darrade. Jag skrek av lycka, lycka av att alla bekymmer försvann, lycka av att inget hade lyckats stoppa mig från att uppfylla en av mina drömmar. Jag skrek av lycka över att jag för första gången uppfyllt en dröm, en dröm om att hoppa Bungee-jump!