Är morgondagen en framtid att förstå?
Eller är den en tid som vi längtar efter
för att komma ifrån den stund vi vill ska försvinna?

Varför är man så blind och naiv när man ser djävulen i vitögat?
När man egentligen vet vad som måste göras, men man ser inget. Man hör inget...
Vad är det som krävs för att allt ska fungera?

Behöver man leva som ett lamm eller ska man dundra fram som en tjur?
Vad behövs för att man ska lyckas med det man idag ser som omöjligt?
Ska man vänta på morgondagen?

När man befinner sig på en skör tråd som inte går att stärka,
ska man då fortsätta gå, eller ska man kliva ner och då förlora det man inte vill mista?
Ska man vänta tills det kommer en tid då allt bara blir bra, då allt blir som man vill?

Vad ska man egentligen förvänta sig av verkligheten?
Ska man se den som den är, grym, hård och kall?
Eller ska man se den som man vill ha den, mjuk, varm och vänlig?

Hur ska man kunna leva som man vill,
när det finns så mycket frågor som aldrig finner sin maka?
Så många viljor, så lite styrka...


Man måste ha hopp för att orka