Kära älskade du... vad ska jag ta mig till med dig? Hela du är ett enda stort frågetecken, jag blir oändligt förvirrad av hela ditt väsen.

Hela ditt jag fungerar som en enda stor berg och dalbana, med vagnar som drar åt olika håll.
Jag vet ärligt talat aldrig vilken vagn jag ska hoppa på? Eller om jag kanske helst borde dra i nödspaken, för oss båda.

Vad finns det där innanför? Innanför den påklistrade masken av säkerhet, den har börjat spricka lite i kanterna på sista tiden.
Rädsla och osäkerhet har börjat sippra fram ur porerna, jag önskar att du skulle ha modet att tvätta av hela den där masken.



Låta mig få smeka din kind innanför...



Jag vet att du är rädd mitt hjärta, dina nerver är nämligen på utflykt utmed ryggradens grusväg, jag mötte din osäkerhet där iklädd säkerhetsväst och solbrillor.
Du såg cool ut, men fram under kanten på glasögonen rann en svettdroppe, eller var det kanske en tår?


När du somnat, min vackre vän, lyfte jag på de coola glasen...
Där under år av skyddsmasker fann jag en rödgråten liten stig, jag såg att den ledde ner mot bröstet och vidare in till hjärtats väl inbäddade kamrar.


Där hör jag hemma, du vet det, jag vet det.
Om du vill ha mig där måste du städa lite älskling, göra miljön lite mer bekväm och öppen.



Jag lovar dig...jag packar upp då...