om ni slutar ta på mig så lovar jag att jag ska försöka se er i ögonen
håll er lite på avstånd så kommer jag när tiden är inne
ni säger att ni vet hur jag är
men ändå fortsätter ni driva mig till vansinne

ibland känns det som om köksknivarna är skarpslipade
enbart för att jag ska ha möjlighet att kasta dem på er

när kaoset är ett faktum och ticksen övervinner
står ni kvar med era förvridnda och falska skratt
som inte bara är olägligt planerade
utan också ämnade för att provocera mig

hur fan orkar ni agera så jävla fel med flit
ignorera signaler och fortsätta dra i mig
när allt är så nära återskapelse som det bara kan bli

hur kan ni
hur gör ni
för att vara så fruktansvärt puckade rakt igenom?