Varför har humanismen satts på undantag i vår tid? Att den gjorde det under 1900-talet var oundvikligt genom dess katastrofala politiska utveckling, men den har aldrig återfått den ställning och respekt som den åtnjöt universellt fram till 1914, under den ”gamla goda tid” då ”andlig odling” allmänt var accepterat som livets enda bestående meningsfullhet. Man försökte hjältemodigt återupprätta dessa värderingar efter det andra världskriget, men de drunknade igen genom 60-talets makabra urspårningar genom besvikelsen på Amerika som gjorde bort sig i Vietnamkriget och Maos kulturrevolution, som dominerande intellektuella kretsar i västerlandet entusiastiskt omfattade bara för att det var något annat än Amerikas Vietnamklanterier efter Kennedymordet. Att Kina satte hårt åt sitt med våld ockuperade Tibet och utrotade 450,000 munkar och nunnor bara för att de var humanister som älskade att läsa och studera var det ingen som tog upp.

Som barn omfattade jag humanismen med hela mitt hjärta, och min första roman, som jag fick idén till 1962 och med tiden fick namnet ”Gudaskymning”, kulminerar i en omfattande ”humanismens klagan” som i princip är den enda möjliga reaktionen inför världens tilltagande urspårning som en enskild människa kan prestera – en privat protest. I romanen är det en individ som blir offer för en självdestruktiv politisk verklighet som ansvarslöst drar med sig oskyldiga i sitt fall, vilket är det eviga humanistiska dilemmat – humanisten ser vad som är fel, att världen ägnar sig åt självdestruktivitet i stället för åt väsentligheter, men kan i egenskap av den humanist han är inte göra något åt det, då han är för god för att kunna bekämpa det onda med dess egna onda medel som är det enda som biter. Utan att då veta om det själv anslöt jag mig därmed direkt till humanistiska föredömen som Romain Rolland och Stefan Zweig, första världskrigets ledande pacifister, den ena för det mesta i exil, den andra driven i exil till självmord februari 1942 omedelbart efter Wannseekonferensen i humanistisk protest mot det andra världskriget.

Som yngling ertappades jag med att läsa Dostojevkijs ”Brott och straff” och andra böcker sent på natten, som om detta var en grov försyndelse, medan man kan tycka att det kan finnas värre brott än att läsa odödliga böcker, men inställningen var tyvärr gemen för vårt samhälle: att läsa var onyttigt då det inte gav pengar och var därför närmast att brännmärkas som nästintill skadlig och ohälsosam parasitism. Kan något vara nyttigare än att inhämta kunskap och lära sig av andras erfarenheter, som de bästa böckerna består av? Som yngling råkade man i skolan ut för det dilemmat, att en skolminister behagade skrota ämnena historia och religion och omvandla dem till socialistisk indoktrinering i enlighet med den tidens socialdemokratiska strävan mot svensk enpartipolitik. Följaktligen såg man sig som humanist bedragen av skolsystemet och hade inget annat val än att ta avstånd från det. Många lämnade skolan mot slutet av 60-talet av samma anledning – de accepterade inte att bli indoktrinerade med ensidigt politiskt nonsens. Följaktligen hamnade man utanför samhället, men man började ändå skriva böcker, men som utomstående paria utan partitillhörighet hade man ingen chans. Följaktligen har man förblivit refuserad, främst av Bonniers, Norstedts och Brombergs, i 40 år. Som författare och kompositör sedan 40 år har jag aldrig tillerkänts någon utkomst för detta. Göteborgs Stadsteater refuserar mig numera samma dag de får manuset utan att ha läst det, vilket bevisas av att de inte ens uppfattat titeln.

Likväl måste man försörja sig, och i min humanistiska utbildning ingick även musik. Mitt livs enda två fasta tjänster var som kyrkorganist först i katolska kyrkan och sedan i synagogan. I katolska kyrkan fick jag sparken för att jag drog en lans för kyrkomusik på latin, vilket inte var politiskt opportunt, då Göteborgs katolska kyrka hade begravt latinet levande i 14 år (efter Andra Vatikankonciliet). Kulturargument för latinets bevarande främst i kyrkomusiken bet inte på en socialdemokratisk kyrkoherde. I synagogan uppstod en liknande situation, då en rabbin anställdes som var ortodox och som upplevde det som en förnedring att nödgas samarbeta med en icke-judisk organist. Följaktligen gjorde han vad han kunde för att få Göteborgs liberala judiska församling, som alltid haft orgelmusik, att skrota orgeln och såg till att jag förblev grovt underbetald, tills jag slutade frivilligt inför hans predikan i synagogan den 2 maj 1986 till försvar för president Reagans bombning av Libyen.

Som humanist hemsöktes man även av myndigheterna. 1981 fick dessa för sig, att man inte kunde leva på så ringa medel ens som humanist som jag uppgav i mina deklarationer, varför jag måste ha tjänat mera, minst 2,5 gånger mera, och följaktligen skönstaxerades. Man var inte ensam som råkade ut för detta. I samma båt som jag satt ett antal medellösa ensamstående mödrar med barn vars enda brott var att taxeringsmyndigheterna inte kunde tro på deras verklighet. Situationen var en konsekvens av Sveriges välfärdsår, som lyckats etablera den uppfattningen, att varje medborgare helt enkelt måste vara välbärgad – något annat var inte möjligt. Om någon då hävdade att han/hon inte var det var det en omöjlig situation som inte kunde accepteras, och alltså måste sådana absurditeter vara lögner och straffas för sin lögnaktighet. Det kostade mig tio års manglingar av oresonliga byråkratiska myndigheter med magsår som följd tills man slutligen definitivt avträddes från samhället genom en förtidspension. Först efter Palmeepoken började samhället vakna upp inför ”nyfattigdomen” som uppstått efter oljekrisen och varvskrisen på 70-talet.

Men en extrem låginkomsttagare som drabbas av skönstaxering och som inte kan betala måste bli ruinerad och få sitt liv ödelagt ekonomiskt. Under Palmeepokens sista år accelererade socialbidragsstatistiken i Sverige med ungefär 100% om året. Nåja, ju mindre sagt om inrikespolitik, desto bättre.

Men varför ständigt ansätta humanismen? Omsider kom jag in på universitetet och läste där engelsk litteratur och Shakespeare av hjärtans lust, varpå universitet utsattes för Palmes högskolereformer, universitetet skulle även det politiseras liksom skolsystemet, och plötsligt ett år var alla poäng jag läst in i litteratur och Shakespeare värdelösa – sådant var inte längre relevant i universitetets undervisning i engelska med betoning på modernt och tekniskt språk. Följaktligen var man även bedragen av universitetet.

Då skolan skrotade eller ”riktade” undervisningen i historia och religion, som för mig var de klart intressantaste ämnena i min humanistiska strävan – var kan man lära sig mer om människan än i just dessa ämnen fyllda av årtusendens erfarenheter? – var jag hänvisad till självstudier, och tyvärr var jag inte ensam. Många studenter efter mig har funnit ett ständigt mer missbrukat och urvattnat undervisningssystem värdelöst i jakten på seriös och användbar humanistisk kunskap – det är väl bara för språk som undervisningsinstitutionerna fortfarande är humanistiskt oumbärliga i. I vår tid är lärarkåren den hårdast utsatta yrkeskategorin av alla, yrket har fått ständigt lägre status, lärare är i regel grovt underbetalda, man förväntar sig av dem att de ska vara idealister och därför lägga ner mer energi än vad de har betalt för, och utbrändheten och avhopparstatistiken ökar lavinartat, samtidigt som fler och fler elever bränner ner fler och fler skolor.

Varför skall då humanismen förpassas till en lägre och föraktligare form av mänskligt liv? Är det bättre med heroiska kapitalister som i 400 års tid gått bröstgänges till väga för att hänsynslöst utvinna egoistiska rikedomar i exploatering av världens resurser till fördärv för denna? Är det bättre med vetenskapsmän vars landvinningar åstadkommit global miljöförstöring och en befolkningsexplosion som hotar allt liv på planeten? Är mänsklighetens största affärsverksamhet militarismen bättre?

Dr. Glen Barry som ekologisk expert förespråkar en global revolution med alla medel för att rädda ”Gaia”, det vill säga allt liv på planeten, och varnar för ”ekomord”, (”ecocide”, ett nytt ord,) som står för mänsklighetens omedvetna ansvarslösa vållande av det ena ekosystemets död efter det andra i en obönhörligt lavinartad acceleration. Fler och fler experter ansluter sig till uppfattningen om en sådan nödvändighet. Men det behövs också en ny kulturrevolution, inte mot kulturen som var Maos, (han lyckades faktiskt i princip i sitt uppsåt att utrota all kultur och historia från Kina. Stalin avstaliniserades efter sin död, men Mao, som var dubbelt värre, har aldrig avmaoiserats,) utan för kulturen, för mänsklighetens universella kulturarv i form av odödlig litteratur, musik, konst och traditioner, för bevarande av skrifter och institutioner och inte för deras skrotning som kostnadskrävande och onyttiga, för skönheten mot all den fulhet som den moderna människan åstadkommit genom egoism och rovgirighet, och för naturen och dess odling och främjande och inte för dess destruktiva exploatering för egoistiska kortsiktiga intressen. Kort sagt, det har alltid behövts fler humanister.


(Tillägnad den i år nyligen framlidne professor Nils-Erik Enkvist i lingvistik vid Åbo Akademi, min enda kusins fosterfar efter sin riktige fars frånfälle när han var fem år.)