Varje gång jag går över ett övergångsställe,
så vänder jag blicken mot bilen eller bussen som rusar emot mig,
och fortsätter gå.
Men alltid är det en del av min söndriga själ som stannar kvar där i mitten. Som jag vänder mig om för att se bli påkörd.
Men var gång jag vänder mig om, så står hon där med sina lidande ögon och stirrar stint på mig. Utan att ens märka när bussen kör rakt igenom henne.
Frustrerad går hon sakta tillbaka till mig.