Likt rosblad lämnar sin doft i vinden
kommer minnet av dig svävandes till mig
och översköljer mig med ångest

Din frånvaro gjorde mig stum
din närvaro gjorde mig dum

Dina osäkra bruna ögons blick scannade mig från topp till tå
klädde av mig och gav mig en smocka

Nu får det vara nog
jag vill inte mer!

Varför flyger du då förbi igen och smeker min kind?
Jag ska kasta mig ut i stupet som är din famn och
känna gravitationen förgöra mig

Nej, allvarligt
Jag vill ju inte skriva dikter om dig