Låt oss säga att du går i en skog.
Den är så naturlig. Och det verkar som att den visar dig allt.
Men du ser långt ifrån allt.
Du ser ett träd framför dig, ett helt vanligt träd.
Men för en kort sekund så förändras trädet, och visar dig allt det någonsin har varit med om och sett.
Du blir rädd och tittar ännu en gång för att bekräfta din synvilla.
Men då är trädet vanligt igen. Eller din definition av vanligt.
Egentligen är trädet sig själv hela tiden,
och letar desperat efter någon som förstår dess språk.
Det blir ständigt besviket.