Vinden visslar sina klagoskrik
i de ihåliga, ruttna trädkadaver
som glest klär denna karga ödemark.
Den sol som stiger saknar värme.
Elden falnar
och försvinner ut i tomheten.
Det lever inget hopp i dessa landskap.

De dagar som gryr är grå och iskalla.
De saknar glädje och försätter mitt sinne
i ett tidlöst dunkel.
Ett dunkel som sliter i min livlösa kropp.
Dess trevande, kalla händer
som alltid tycks finna vad de söker,
och aldrig släpper järngreppet
om de sargade själar de stulit.

Jag vandrar än hit, och än dit.
Sökandes, väntandes.
Var dag en evighet i sig.
Var natt en sömnlös kamp för livet.