Han sitter på det gamla gjutjärnelementet i vårt sovrum, Tyko, min teddybjörn. Där har han suttit i decennier. Och lutat sig mot väggen. I handen håller han ett sidenband som en gång var blått och gult. Han var nämligen med bland blommor och blader när jag tog studenten och behängdes med mängder av blombuketter. Han har haft det varmt och gott i alla år, även när värmepumpen krånglade. Ibland drar en städtornado fram i huset och då är det bäst att hålla sig undan. Men inte Tyko. Han sitter oberörd. Förmodligen tittar han med ganska sträng blick på den som far fram med dammtrasan, och blir därmed behandlad med vederbörlig respekt. Hans minspel avslöjar omedelbart hur saken ligger till i det avseendet, eftersom det består av mycket löst sittande svarta ulltrådar.

Min 2-årsdag minns jag inte, men något halvår senare, eller ytterligare 1 år, var detta mitt s a s alter ego. Han måste ju ha ett namn. Det gick fort. Jag frågade pappa om förslag. Han tittade i almanackan den 29 april och föreslog helt logiskt Tyko. Saken var klar. Någon dopceremoni blev det inte. Men vårt mycket seriösa förhållande, som var stort redan dessförinnan, blev ännu viktigare. Tyko var alltid med när jag lekte, för någon annan lekkamrat hade jag sällan. Han var med i rännstenen på vårarna när rinnande smältvatten skulle dämmas upp av kramsnö, ute på gatan. Han var med i sandlådan när jag byggde vägar och hade synpunkter på det jag gjorde där. Han var ingen muntergök, utan snarare en som manade till eftertanke. Ibland ganska anklagande. Men alltid välmenande.

En gång skulle han åka med på en liten leksaksbil, men var lite stel i kroppen. Han fick inte plats i bilen utan skulle sitta gränsle på taket. Han protesterade, men tyckte också det skulle bli kul. Tyvärr bröt Tyko benet så att träull började sippra ut. Jag bad moster Hanna - som råkade gästa oss just då - att laga det. Hon var duktig på att sy. Hon var upptagen. Stickade, lappade och lagade annat och blev lite irriterad och nästan slet till sig Tyko, när jag enträget bad om hennes hjälp för att sy ihop såret. Hon tyckte det var ganska meningslöst eftersom pälsen nästan var helt bortsliten på stora delar av kroppen. Respektlöst tyckte jag då. När? Moster Hanna avled 1952, så det var ju ett tag sedan.
Men åren går ju. Tyko fick inte längre sova i min säng, men behandlades alltid med respekt. Han drog sig alltmer tillbaka. Närvarande har han alltid varit, men det ska motvilligt erkännas att han inte alltid bidrog med sin klokhet. Särskilt när jag gått några år i skolan. Han blev för det mesta sittande och undrade varför jag inte gjorde läxorna som jag borde.
Så en dag tog jag studenten. Den 12 maj 1962. Döm om min förvåning när jag såg att mamma tagit med Tyko till skolgården. Hon hade knutit ett blå-gult sidenband om halsen på stackars Tyko! Han blir ju strypt! Eller kvävd under alla blommorna. Folk fick ju inte se det, men lite försiktigt försökte jag se till att han skulle ha det någorlunda bra.
Sedan hängde han i många år i detta band i nyckeln till mitt leksakshörnskåp. Av någon anledning brydde jag mig inte på många år om att det när som helst kan göra honom huvudet kortare, förrän han fick sin betydligt mera bekväma sittplats på elementet. Är man gammal så ska man ha det gott.
Jag ser honom dagligen. Han är ganska fåordig nuförtiden, men att tänka sig att han en dag ska lämna mig är en orimlig tanke.
Det är snarast omvändningen som gäller.