Smärtan är så stark
att jag inte vågar släppa fram den

så vad fan är jag rädd för
allt har jag klarat
från ytan sett

inga betalningsanmärkningar
ingen alkoholism
fixar till facet vid utgång

men nu har allt slagit tillbaka
vad är det som jag gjort
som varit riktigt sunt

gett mitt liv en aldrig sinande
förlåtelse
mot alla som svikit mig

det är som att en liten envis typ
rest sig inom mitt mörkaste
vill ta plats

mot alla konventioner
om att älska min mamma
som våldtagit mig psykiskt

tror att hon i all evighet
ska få ett överseende leende
från mig

alltid uppvaktande
på födelsedagar trots
långa avstånd

jag minns min kärlek till henne
den ligger djupt därinne
på plats som en hund av skuld

eller har jag alltid en tacksamhet
till livet
som jag inte längre vet
hur jag ska hantera

för att överleva
med någon form av närvaro
som stärker