Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Jag är rädd att gumman förbli jag...en dag


Osynlig och anonym gumma

Tragiskt, skulle jag säga, alldeles för tragiskt! Vart har mannen försvunnit och hur gick det egentligen med kvinnan som sökte jämställdhet? Inte hitta hon väl det i hos mannen som för evigt leker singel?
Stakars gumma som fick en familj med den ena som inte kunde stå upp för värderingar av en jämställd man och tillslut var det mycket enklare att leva som ensamstående singel mamma.
Men tyvärr så behövde även hon kärlek – så hon hitta en till, man.
Hur gick de sen, ju hon började drömma om en röd stuga med vita knutar i och ett liv med mannen som var så snäll att hon fick göra precis allt hon ville. Hon kände sig osedd och ensam, för inte skulle han störa och besvära henne. Hon var vacker men hon började dö inombords och all hennes skönhet och tro på sig själv rann i sanden. Hon började pendla mellan sitt bo och hans bo. Hon såg till att barna hade det bra och sedan gick hon till mannen och såg till att han fick de bra. Plötsligt hade hon snubblat in i ett ekorrhjul som vägrade att sakta farten, så hon skulle kunna hoppa av det och betrakta vad som var på gång att hända. Det ungdomliga leendet som en gång hade fått hjärtat bullra hos så många – hade tinats bort och var numera minne blått. Inte viste hon om hon älskade mannen, han som visade sig mer och mera likna en tomte med sina otroligt märkliga åsikter och intet sägande svar. Hon blev mer och mer osäker på sig själv och tillslut vågade hon knappt ställa de mest väsentliga frågorna fram – för svaren det var så besvärligt svåra att tolka.
En röd stuga med vita knutar kom inte ens till frågan … mannens förfärliga supande blev ett skräckscenario för sig som hette duga, honom kunde man aldrig lita på, förmodligen skulle han skämma ut gumman framför ett helt samhälle med sitt egensinniga beteende.
En dag när en annan man frågade om åsikt om giftermål av mannen – så blev han alldeles jätte tydlig. Giftermål var absolut ingenting för han! Gumman blev förlamad i hela sin själ. Där hade hon år efter år lekt den perfekta hustrun med två hem utan ens ett hopp om en gemensam framtid. Men så sant som det var, va hade mannen för nytta att binda sig till denna kvinna? - Hon gjorde ju precis allt som en äkta fruga gjorde (och lite till), skulle han nu gå och förstöra det hela med ett skriftligt löfte – att finnas där för henne både i gott och ont. Nu behövde han inte finnas alls – bara tacka och ta emot det som gumman så generöst honom gav. Kvinnas dilemma blev så tydligt att hon kunde knappt andas. Mannen hade inte ens en tanke på att dela liv med henne, det var alldeles perfekt som det var. Hon delade sin ekonomi med honom, köpte kläder och mat till honom, diskade, lagade mat och putsade hans skitiga fönster. Hon pysslade om honom och hans bon, samtidigt som hon upprättade ett annat liv i sidan om; hennes egen bo med barn och livet utanför med vänner som hon fortfarande hade kvar.
Att hålla sig vacker och attraktiv var ett måste – för hon viste ju aldrig om mannen skulle hitta någon bättre än hon. En tävling mot ett spöke som kanske lurade bakom hörnen hade startats för länge sedan och tillslut var hon alldeles säker på att vad hon än gjorde, kunde hon aldrig vinna den tävlingen. Gumman var utbränd i sitt eget liv. Hennes krav på sig själv var orimliga och de fanns ingen som uppskattade något hon gjorde och dessutom var hon utbytbar när som helst. Inga löften, inga långa promenader till solnedgång eller ens tröstande kyssar vid varg timmen – för hon var ju ändå alltid tvungen att somna ensam i sin egen säng i sitt eget lilla bo; långt borta ifrån mannen som hon fortfarande beskrev i sina drömmar med glitter och glans. Gumman var så van att bara finnas till som en sophink och dörrmatta att hon hade, för länge sedan, glömt bort att hon var viktig för sin egen skull.

En helt vanlig dag när gumman satt i badkar och bekämpade sig mot sina tårar och det illamående som svepte över, ringde det på telefonen. Hennes vårdcentral ringde upp henne och bokade tid omedelbart med läkaren för konsultation. I sin förtvivlan började gumman städa våldsamt i sitt lilla bo. Hon kastade ut alla mattor, tömde kylen från all gammal mat som var packad i små enkelportioner, tvättade ugnen både fram bak och inuti. En stor rensning av boets alla avlopp hann hon också med innan hon, alldeles rödflammig, sprang till bussen som skulle ta henne till ödets ende. Läkaren satte sig mittemot gumman, han hade det mest allvariga minen på sitt långsmala ansikte och skuggorna hade fallit över hela besöksrummet. ”jag har tyvärr dåliga nyheter att berätta till dig” sa läkaren till gumman… då viste hon redan svaret – hon viste att det var nu som hennes resa hade nått sitt sista fas. Rummet mörknade en aning till och det susade våldsamt i gummans små öron. Hon ville stödja sig till ”mannen” hon suktade efter hans närvaro men han fanns inte där och hon viste att han inte skulle finnas där något mera heller.
Max en månad blev diagnosen, men det fanns några livsuppehållande behandlingar som kunde erbjudas till henne om hon omedelbart tog sig till regionalsjukhuset som låg flera mil därifrån.
Att dö ensam, de hade hon aldrig planerat, så hon bestämde sig och ge sig till sjukhuset på direkten. Boet var genomstädat och alla hennes papper och dokument var i ordning, hon ringde ett par samtal och sedan tog hon farväl till sina barn som hade packat sina kapsäckar för att övernatta hos sina respektive pappor.
Ensamt kom gumman till sjukhuset, vännerna beklagade stillsamt över beskedet och lovade hälsa på henne så fort de fick en lucka i sin dagordning. Mannen - han svarade inte på telefonen och gumman lämnade ett meddelande till honom där hennes röst va fylld med förtvivlan och ner tryckta tårar. Han ringde aldrig upp.

Slangar, piller i tusen olika färger, injektionsvätskor och maskiner som surrade som bi bo var gummans sista viloplats. Det blev inte en månad – det blev inte ens sjukdomen själv som tog hennes liv. Hon dog av ett brustet hjärta, stilla och i sällskap av en undersköterska som höll hennes hand då hon klev över till andra sidan. Det var vackert i sin enkelhet. Hennes sorg fanns inte mera och över hennes ansikte hade landat ett sista leende – helt enkelt fylld av frid.
Gerberan vid nattduksbordet, som hon hade köpt till sig själv när hon checkade in sjukhuset, tappade sitt sista vissna blad.







Prosa (Novell) av BlåhäXa
Läst 638 gånger och applåderad av 11 personer
Publicerad 2009-06-22 09:52



Bookmark and Share


  bluesatin
Huh, Huh, Huh, Skrämmande sorglig. Mycket tankar om saknad av kärlek, livsval, rädslor och många fler teman. Bra beskrivet och en väldigt talande rubrik. BRAVO! Fortsätt skriv!
2009-07-05

    ej medlem längre
Tankeväckande om livet själv, där alla mer eller mindre nog kan känn igen dragen - självförnekelse, rädsla, att inte våga, konformism, ensamhet...fint skildrat blåhäxa!
2009-06-27

  Miss Mod
Denna text, har mycket att säga, väcker många tankar.
2009-06-27

  Alfie M
Otroligt sorgligt och gripande.
Fint beskrivet!
2009-06-22
  > Nästa text
< Föregående

BlåhäXa
BlåhäXa