Jag vaknar till.

Inser att jag har varit borta en stund, en lång sådan.

Känner hur handsvetten och illamåendet återkommer.

I rummet är det kallt, men min kropp kokar och hjärnan

tycks rinna -som smör- ut ur näsan, av ren reflex höjer jag handen

för att stryka bort det, men inser att det faktiskt inte är nåt där.

Den förbannade leksaks-katten, med dem randiga benen

står fortfarande i fönstret och flinar.

Och tavlan på väggen, föreställande ett afrikanskt träd

i skymmningens tjocka dimma, talar om att det finns "en bättre värld"

och att det är där som jag borde vara.


" Är du med mig? " frågar hon, där hon sitter mitt emot mig

i sin bekväma ikea fåtölj och analyserar.

Jag nickar och börjar le.

" Vad tänker du på nu? " frågar hon.

" Månen, brukar viska till mig.."

" Jaha, vad säger den då? "

Jag känner hur det knyts i magen, att frukosten är på väg upp

men jag fortsätter le, ett hejdlöst fånigt leende som egentligen inte är mitt.

" Dess ord fyller hela mitt huvud, jag kan inte höra något annat.."

" Jaha, men vad säger den då? " Hon antecknar i sitt förbannade block.

" Dem mest absurda saker, snuskiga saker..."

" Jaha, kan du berä......"


Å jag försvinner igen.