Jag trodde att jag skulle dö. Jag var helt säker på att min stund var kommen, och för ett tag kämpade jag inte emot. Döden hade sitt grepp om mig, och det bekymrade mig inte. Jag höll till och med andan som för att hjälpa processen lite på traven. Han skulle ändå möta mig i himlen. Sedan slog det mig att jag måste överleva så att morgondagen kunde anlända och ge mig möjlighet att se hans vackra ansikte igen. I verklig form. Hans änglagestalt skulle aldrig kunna mäta sig med hans verkliga. Plötsligt tog andningen form igen, fick en mening. Jag kunde inte tillåta mitt hjärta att sluta slå. Inte så länge det bara var till låns, inte så länge det egentligen var hans.