Rakbladet delar den sköra huden
Smärtan i armen tar över den i hjärtat
Blodet sipprar ut,
likt floder av självhat,
äntligen frisläppt, äntligen lättat

Hon blöder en flod av självförakt, och sedan är det över,
sedan är hon klar
Såren straffar henne för hennes fel och brister,
de påminner henne om vart hon ska stå,
vad hon är värd

Det rinnande blodet försäkrar henne om att hennes hjärta fortfarande pumpar
Aldrig har hon känt sig så levande