Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

filmscenen i sin film hon inte mindes





Det var en gång en filmscen. Hon levde mitt i en film, något närmare slutet än början. Filmscenen kunde inte minnas vilken tidpunkt hon befann sig på. Det enda som filmscenen visste var att hon utspelade sig, för det fanns det kontrakt på. Inte heller mindes filmscenen vilken sorts tid som hon inrymde... Handlade hon om något som höll på att ske? Eller som redan skett? Måhända något aldrig ens skulle ske? Nå, vilsenheten spelade inte så stor roll, för filmen var inte riktigt färdig än. "Och de flesta av oss har ändå glömt var vi är", tröstade klipparen där han satt och försökte reda ut regissörens skägg. Vad värre var var att filmscenen hade glömt vilken film det var. Om hon fick se filmen på en hylla skulle hon knappast veta att det var i den som hon höll hus. Och vid det här laget ville filmscenen inte längre fråga om en så central sak, rädd för att plötsligt bli av med sin roll, hela sin identitet. Så hon spelade på.

Filmscenen satt i bara hatt och strumpbyxor på fältet, med en filmkamera i sina egna händer. Man hade bett henne rikta den mot sina bröst. Skulle den föreställa en pistol? Blott en leksam katt? För att få ledtrådar brukade hon betrakta sig själv genom någon av de scener som låg intill hennes. Vid en hastig anblick liknade filmscenen ett lustigt franskt klipp, ett sådant där musiken tystnar tvärt - för att strax återkomma. Då trollades fram små erotiska spänningar där nyss bara funnits ett halvpunkterat cykelhjul. Men tittade man en längre stund påminde hon om ett helt livs innersta dramatik hos ett inzoomat hudveck. Vilket håll skulle det utveckla sig åt?

Filmscenen plockade upp en bok av Beatrice Rohmer som hon tyckte sig känna igen. In i kameran läste hon: "Oui, je suis une blomsteräng - en blomsteräng ingen man plocka kan - hur gärna än jag låter honom pröva lyckan! Fast förstås med avsevärt fler och vackrare ord än så... Från tornet ovanför trädgården ropade nu en clownklocka på Jui. Var det hon själv?!? Filmscenen märkte hur hon började rusa upp längs marmortrappan, följde tonens sprattlande ekon ända ut mot slottets yttersta korridorer. I någon av speglarna stod regissören, nRi. Filmscenen hade alltid trott att nRi var en liten man, en clown med allvarlig mustasch. Men nu visade det sig hur regissören var en kvinna, en enorm dam med skrattande könsläppar. Hon kom klivandes fram mot spegeln. Inifrån spegeln fick nRi se hur hon själv mimade sig mot den. nRi upptäckte hur nRi mimade precis samma gester tillbaka. Vem kunde nu skilja dem åt?

Filmscenen stod och bara gapade ända bortifrån nästa scen. Inte nog med att nRi var dubbel - det kändes nu dessutom som om nRi intagit en plats - en utsiktspunkt - inifrån filmscenens egen kropp. Jui rös av obehag eller välbehag. Varför hade denna lesbiska hora klivit in i henne? Var det för att nRi bättre skulle förmå iakttaga sig själv, genom en tredje roll? Eller var det för att lättare kunna äta upp den stackars filmscenen, liksom inifrån?! Nej, det var ju Jui som hade ätit upp, och det var den lille clownmannen som hon slukat. Eller vad det skall kallas när någon tvingar en att uppsluka vederbörande...? Kanhända åt de upp varandra samtidigt!?!

Perspektiven vrängde sig ut o in. Till sist fanns bara filmscenen kvar. Hon spottade ut några bjällror och trassliga trådar, drog masken över huvudet. Det kändes skönare än hon skulle ha trott, att genomleva förvandlingen till exakt samma som hon redan var. Men hon ville inte vara med om det igen. Så hon spolade fram varje gång som klippgubben undrade hur man egentligen skulle pussla ihop det här. Publiken fick inbilla sig vad de ville. Filmscenen hoppades att filmen var färdig nu. Jovisst, den mest komplexa scenen var klar, och då gav sig allting annat därefter.


Ändå var det som att nRi tittade på henne från en annan tid, ur en parallell scen, genom några rutor som både fanns och inte fanns med i denna filmen. Varifrån? Där fanns en osynlig dörr i rummet. Den hade mörk mustasch. Filmscenen rörde sig åter närmare början, där som mysteriet aldrig blev någonting annat än ett mysterium...
 

 

 

 

 

 

 

 




Prosa (Novell) av TrollTörnTrappan VIP
Läst 1896 gånger och applåderad av 3 personer
Utvald text
Publicerad 2009-07-03 12:51



Bookmark and Share


  Nanna X
gillar verkligen animismen i texten, att filmscenen har genus och dörren mustasch! fast jag blev lite besviken på slutet när hon klev in i storyn igen, gillade utvägen när hon blev till genom att "genomleva förvandlingen till exakt samma som hon redan var."
2009-07-04
  > Nästa text
< Föregående

TrollTörnTrappan
TrollTörnTrappan VIP