Det finns två sidor av allting, tänker jag ofta. Det finns en baksida och en framsida. Eller om man så vill, en positiv och en negativ sida.
Så är det ju med egenskaper med.

Något som slog mig idag, och som jag har tänkt på tidigare, är människor som gärna bestämmer och organiserar. Det är ju bra med någon som styr upp, tar reda på saker, driver på. Ofta blir det lätt för en själv då. Man behöver bara flyta med. De känner till allt, de vet hur saker funkar, de har massa info om regelverk osv.

Det anses som en god egenskap att vara ledande och organiserande. Chefsegenskaper.
Och det kan ju en chef få göra. Men om en kollega, ”på samma nivå”, gör sådant blir det något annat.

Jag gillar inte det. Jag gillar inte att en kollega börjar styra upp mig. Det är ju en sak om chefen gör det, men om en kollega tar på sig den rollen, blir jag ganska irriterad. Jag känner mig som att jag blir behandlad som ett barn, tillsagd och tjatad på. En roll som jag känner mig väldigt obekväm med.

Ofta är sådana personer dominanta, och det är svårt att få igenom sin egen idé eller tanke, oftast för att de inte låter en prata till punkt, och de vill gärna göra på sitt sätt som är det bästa.  De frågar inte, utan man blir ställd inför fakum. Alternativt har chefen sagt något som de sedan verkställer i chefens ställe. Jag blir faktiskt provocerad av sådana och vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig. Det känns barnsligt att vägra göra som de säger, men samtidigt: hur kan de tycka att de har rätt att styra upp en kollega?

Dessutom tycker de ofta att de får göra allting, och talar vitt och brett om vad de gör för alla. Vad ska man säga då? Tack? Känns som att man ska säga ”Tack”, men jag känner mig inte tacksam alls. Jag känner mig begränsad och nästan omyndigförklarad.

De tar ifrån mig glädjen av att göra på mitt sätt. När jag vill.

De gör något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Kanske är det att de tycker att de kan kritisera andra, så självklart, som gör att de blir oemotsagda.  Som andra mer ”mjuka” människor håller sig för goda för. Kanske är det för att det känns som att man måste ta en konflikt, ställa till bråk, för att få göra på sitt eget sätt, vilket ju är en självklarhet.
Egentligen.

Så jag böjer mig. Fast jag inte vill. Oftast innebär det också att de stiger i graderna och kliver på karriärstegen. På min bekostnad och med min hjälp då som har varit så ”snäll”.
Jag vet faktiskt inte hur jag ska hantera sådana människor.
För det finns ju alltid en sådan sort på arbetsplatsen.

Jag tycker definitivt den sortens egenskap har en baksida,
vilken är densamma som framsidan.
De bestämmer helt enkelt.