Jag vet att du gav upp himlen
och det kanske var okej
de långa sommarnätterna
då du viskade att jag var vägen ut
och vi rökte bakom vinbärsbuskarna
när molnen var oändligt långt borta
nu har du gett upp jorden
och lever där ingen annan går
dina ögon får mig att gråta
men din röst bär fortfarande minnen om solen
om jag lyssnar minns jag mig själv
när illusionerna ännu inte brustit
himlen finns fortfarande kvar
ditt skratt lever i mitt blod
och ekar mjukt mot tinningarna
även nu när du har tystnat.