I efterrätten händer det... alltså, jag står i efterrätten, lägger upp jordgubbar och spritsar grädde och lägger dit ett litet grönt blad, mynta...
Då kommer tårarna.
Det är som om någon vridit på en kran och det bara forsar ut alla omöjliga grejjer ur huvudet. Som tårar.
Minsta ungen nyfödd på magen, blickarna från ambulansfolket när jag vaknade efter en överdos, en sorts vänlighet som - äh, jag bara bölar.
Gugge som basar i efterrätten slänger en blick åt mitt håll och hojtar över hela lokalen: "Ge Ebba en bakduk att snyta sig i - någon"
Då brister hela jag i ett stort jättesnorböl och ut slinker: "fanvadniärsköna" innan jag raskt tar mig ut till omklädningsrummet och en varm famn. Det är Gugge som kommer med en bakduk till.
Tro inte att jag tar ledigt. Närå, jag spritsar grädde till klockan ett och tar lunch som vanligt.
I eftermiddag ska jag vara i löken. Där kan jag gråta bäst jag vill utan att någon vet om det.
Man har kompisar.
Riktiga klippor.