Hon krävde allt av min split vision, simultankapacitet och mina kameleontförmågor, eftersom hon i dialogens stund inte tolererade ens en sekund av ouppmärksamhet.

Som styrde jag en rymdfarkost genom ett moln av verbala asterioder försökte jag följa hennes kast mellan nagellacksfärger, nietzschecitat, vulgouttryck och poetiska formuleringar.

Helt klart var jag fascinerad, inte bara av det stjärnfall av ord som strömmade ut mellan de så perfekt målade, drinkvåta läpparna att de med pulsens envisa frekvens fick mina tankar att avvika i fantasier vida långt från samtalet utan fascinationen grundade sig också i den frenesi och den energi som vulkaniserades i hennes ögon, antingen hon i målande ordalag beskrev sin syn på avsugningar eller visade sin djupa förståelse för min enformiga depressions många skov.

Det var fullkomligt omöjligt att hålla henne på den distans jag annars höll till stora delar av den omgivning jag inte kände väl. Jag försökte verkligen men dialogen krävde annat – eller hon krävde det, trots att jag konstant hörde hennes tysta, vilsna, sökande, ihåliga vrål efter en närhet hon packat undan och gömt längst ned i sin fullproppade ryggsäck av liv.
Så där satt vi där likt ett par på en tandem. Jag där bak, hon vid styret. På armlängds avstånd i en livsfarligt nära och vinglig färd, där obalansen hela tiden kunde ta över.

Då hon försvann till baren för att fylla på morgondagens ångest frågade min bordsgranne, som jag kände: ”Du, vem fan är hon?”
”Just det”, sade jag. ”Vem fan är hon?”
Jag satt kvar och funderade tills jag förstod att hon gått, tog en Grants till, lämnade stället och rökte tre cigaretter på väg hem, trots kolen och den långa uppförsbacken.