Falsk trötthet gräver sakta sin grop,
  för att få mig falla till sängs
  trots den vet att jag sprängs
  av ångest
  oro
  bävan
  och skräck,
för nästa dag.

Förankrad i brunnen av asfalt,
  vars blixtar av purpur slår fram
  en ofödd, evinnerlig skam
  ur ångest
  oro
  bävan
  och skräck,
är jag för svag.

Kall rädsla stryper dämpat min själ,
  att famla i blodlös kamp
  mot tankarnas urtida kramp
  av ångest
  oro
  bävan
  och skräck,
som knytnävsslag.


Som skugga i cellen för brutna,
  där själarna ställts i en kö
  väntandes på att få dö
  från ångest
  oro
  bävan
  och skräck,
står också jag.