Fan brorsan kommer du ihåg?? Hur höga himlarna var, hur solen värmde våra mjölkvita pojkryggar, hur vimplarna smattrade mot stängerna??
Jag minns iallafall, jag minns hur jag löpte grusgången med sliriga tennisskor, mot hertsö utebad...
Och hur jag under mammas hotande predikan ändå sköt på hennes långa, hårluggande fingrars behandling, och fortsatte springa...
Och jag glömmer föressten aldrig min barnsliga ingivelse och vek av ut på gräsmattan, mot den där collie hunden.
Och hur jag slängde mig fram på grönskande jeans mot honom...

Du brorsan, minns du inte hur överraskad han blev??
Ha ha ha... Det såg ut som om han undrade, vad en galen liten gris kunde utgöra för fara...
Väldigt liten fara verkade han ha kommit fram till, för sen lapade han girigt mina läppar...

Jag måste säga brorsan att det var som tiden lät oss hänga frustna i ögonblickets bubbla ett tag...
det var bara vi, jag och collien, två ödesbröder, mentala tvillingar, en av oss fast i en människas kropp... eller en gris beroende på hur man ser det...

Resten är suddigt för mina minnens ögon...
Brorsan kan inte du hjälpa mig minnas??
Jag vet att jag nästan drunknade på badet, och jag glömmer aldrig hur kall jag var längst bak i ambulansbilen...

Fan brorsan varför hjälpte du mig inte den dagen?? Den dagen då himlarna var höga över hertsö utebad...
Varför sträckte du inte ut din hand, så att jag kunde ta den??

- Måste vi verkligen snacka om det där när vi har druckit??

Nej brorsan... jag håller med, vi tar det en helt annan dag...