Jag hade blivit van.

Vid det mörka vassa kalla och svarta...

En evigt flytande flod av gifter tårar och blod...

så länge minnet tillbaka sträcker sig denna dvala.

Så lång tid det tog,tills jag förstod

Att det fanns någon som du.

Att en svartvit svala från himlen en natt skulle falla...

Och anfalla som ett skott i bröstet.

För att färga det mörka och dämpa det onda.

Plåstra det sårade,värma det kalla.

 Torka tårarna på varandras kind.

 Och ge döda känslor nytt liv och balans

 Som att ge nya ögon åt en blind.

Ger du mitt hjärta stjärnglans

Två halvt trasiga i trans...

  Kan bli en hel Tillsammans...

Och jag vill inte vara någonannastans..

Du kom som en som en vind

och blåste ner min 2ton tunga gallergrind...