I väntan på bussen såg jag ett bekant ansikte.
Jag gick fram till honom och sa:
- Hej, det var länge sedan. - och han gav mig en nick.
- Hur mår du nu för tiden? frågade jag.
- Ja, det är väl det gamla vanliga, du vet
Eftersom trettio år hade gått, var det svårt att veta.
- Berätta lite om vad som hänt.
- Nej, det är väl inget särskilt, tror jag.
- Är du gift?
- Ja, det var då det.
- Har du barn?
- Ja, men du vet hur det är.
Jag har inga barn, så vad visste jag.
- Var arbetar du?
- Ja, det är bara kneg och kneg.
Han petade med skospetsen i gruset, och så frågade han:
- Känner vi varandra?
- Jo tack, jag mår bra, svarade jag snabbt och gick med raska steg därifrån.