Nyfikenheten blir oftast bedömd som en negativ egenskap hos människan. Den förknippas lätt med skvallerkäringar och kafferep, med modern , som
läser dotterns dagbok eller med den som snokar i andras byrålådor eller privatliv. Ja, överhuvud taget blir den, som frågar för mycket om sådant, som inte angår någon annan än den som utfrågas, betraktad som näsvis, framfusig- och just nyfiken . Så är det i Sverige, i USA är det att visa intresse om man frågar. En amerikan drar sig inte för att fråga hur måga gånger man varit gift eller hur mycket man har i lön.
Men, där är man inte nyfiken.

Nyfikenhet kan också vara en mycket positiv egenskap.
Resonemanget om nyfikenhet kan dras ut i det nästan oändliga om man utgår ifrån att vetenskapens grunder har sin upprinnelse i nyfikenhet. Kalla det intresse, men någonstans börjar tanken. Kanske kan man tänka sig att hela vår utveckling är baserad på att fika efter, ta reda på och undra över.

Intresse innebär något som är av vikt för oss och som angår oss. Följden av detta intresse gör att vi eftersträvar undran, funderingar och nyfikenhet, som i slutändan ger oss det vi eftersökt - nämligen målet. Någon har sagt: " Nyfikenhet är endast fåfänga för att skryta med det man känner till. "
Om så är, låt den hållas på gott och ont, den kan både roa, oroa och vara oss till gagn.

Historien som roar är tanten, som såg in genom grannens fönsteroch utbrast: "Förskräckliga människor, de går omkring nakna." Systern som också ville titta , såg det inte. " Ställ dig på pallen då, så ser du, " sa den först nyfikna.