En dag när jag skulle cykla hem efter skolans slut, såg jag något som låg och blänkte vid bakhjulet. Mona, min bästa vän, såg det också. Snabbt som ögat låg föremålet i min hand . Fyra pupiller vidgades till brunnar och på botten i dem alla låg en silvrigt blänkande tvåkrona. En som knappt hade plats i Mors portmonnä, det visste jag, för jag fick gå och handla för det mesta.
Monas och mina blickar möttes och på ett ögonblick hade vi avgett löftet , ja en evighet innan löftesorden var färdigbildade i hjärnan:" Vi berättar det inte! Inte för någon! " Två tummar trycktes så hårt mot varandra att de vitnade.
Ut genom grinden for vi. Det hördes ett ihärdigt smatter från pappskivorna, som vi spänt med snören in mellan ekrarna i bakhjulen. Cyklarna hamnade nästan i nittio graders vinkel i Konsums cykelställ.
Tvåkronan gav ett skrällande ljud ifrån sig, när den med en duns slog ner i kassaapparaten och med ett litet kläpp och ett pling var den fjärran från oss.Vi handlade bröstkarameller, såna där ovala, bruna med ett kvinnohuvud på och så apelsiner och gula toppar. Två stora påsar blev det, och de var fyllda med råge. Aldrig hade vi under hela vårt liv handlat godis i påse. Nej en liten strut, på sin höjd.

Jag sov gott den efterföljande natten och i mitt samvete rymdes bara gott så även dagen efter. Ja, till frukostrasten, vill säga.
- Kristina, sa fröken Åberg, får jag tala med dig.
Vi gick ut i kapprummet. Där som så många stora affärer hade gjorts och så många smörgåsar bytt ägare. Ja, just därute skulle nu samvetet vidgas så att löftet skulle ligga som bomull runt godiset.
Fröken Åberg stirrade mig rakt i ögonen.
- Det är någon som stulit en tvåkrona från Karin. Har du en aning, om vem det kan vara?
- Neej, nej, det har jag inte.
-Tror du det kan vara Mona?
Fröken Åberg visste hurdant hem Mona kom ifrån. Fattigt och med en ensamstående mor, som för övrigt inte levde som det ansågs passande. Men jag visste att det inte kunde vara Mona! Löftet brände som en eld under huden.
- Nej! stönade jag - nej, Mona skulle aldrig göra något sådant.
Jag kände att fröken Åberg inte för ett ögonblick misstrodde mig, och jag var ganska nöjd med mig själv, när jag hack i häl på fröken Åberg återinträddde i skolsalen.
Nu hände något jag inte räknat med.
- Får jag tala med dig, Mona.
Dörren till kapprummet öppnades ånyo och stängdes bakom dem. Det blev dödstyst, men bara i sekunder tyckte jag. In genom dörren i full fart kom fröken Åberg och ni hälarna på henne kom Mona. Röda i ansiktet var de båda två.
- Är det sant som Mona säger, frågade fröken Åberg och spärrade ögonen i mig.
Löftet var nu långt borta, och jag viskade: "Jaa." Så liten hade jag aldrig varit, inte ens när jag inte var född, mindre än ingenting, det var jag.
- Det trodde jag inte om dig, Kristina, väste fröken Åberg.
Jag kom från ett hederligt hem, jag, där man inte stal och inte ljög. Men tvåkronan var hittad och inte stulen. Många bortförklaringar passerade min hjärna.

Mitt förtroende för Mona och för flickor i allmänhet rubbades. Aldrig mer skulle jag ta deras löften på allvar.
Jag bad fröken Åberg om förlåtelse men jag förlåter aldrig henne för att hon placerade mig i en särställning, i vilken jag var bättre än Mona