Vindar släpas långsamt över döda berg
och sovande landskap.
Natten lägger all sin tyngd på himlavalvet
och vakar plikttroget över de döda träd
som än står kvar.
Månen stirrar blint på sprickorna i marken
och försöker lysa ner i avgrunden.
Blinkar häpet över synerna och väcker Vind och Regn.

Långt, långt ner i djupet här
andas än ett liv.
En ensam blommas fagra skepnad
uppenbarad.

Vinden stegar dovt förbi och viskar Död åt blomman.
Regnet söker skölja den och dränka bort dess liv.

Kronblad - svarta silkestyg
som tycks mig evigt ruttna -
sliter tappert efter Liv och önskar ännu andas.
Styrkan. Modet.
Elden som tycks brinna lätt i vind och regn.
Saknar namn och röst men utgör än ett hopp
för liv och lust dödens land.

Jag ser på striderna i avgrunden,
oförmögen att bry mig.
Jag stirrar tomt på kamp om liv och död
och somnar i tiden
där stjärnan står still.